1 LOS proverbios de Salomón, hijo de David, rey de Israel:

2 Para entender sabiduría y doctrina; Para conocer las razones prudentes;

3 Para recibir el consejo de prudencia, Justicia, y juicio y equidad;

4 Para dar sagacidad á los simples, Y á los jóvenes inteligencia y cordura.

5 Oirá el sabio, y aumentará el saber; Y el entendido adquirirá consejo;

6 Para entender parábola y declaración; Palabras de sabios, y sus dichos oscuros.

7 El principio de la sabiduría es el temor de Jehová: Los insensatos desprecian la sabiduría y la enseñanza.

8 Oye, hijo mío, la doctrina de tu padre, Y no desprecies la dirección de tu madre:

9 Porque adorno de gracia serán á tu cabeza, Y collares á tu cuello.

10 Hijo mío, si los pecadores te quisieren engañar, No consientas.

11 Si dijeren: Ven con nosotros, Pongamos asechanzas á la sangre, Acechemos sin motivo al inocente;

12 Los tragaremos vivos como el sepulcro, Y enteros, como los que caen en sima;

13 Hallaremos riquezas de todas suertes, Henchiremos nuestras casas de despojos;

14 Echa tu suerte entre nosotros; Tengamos todos una bolsa:

15 Hijo mío, no andes en camino con ellos; Aparta tu pie de sus veredas:

16 Porque sus pies correrán al mal, E irán presurosos á derramar sangre.

17 Porque en vano se tenderá la red Ante los ojos de toda ave;

18 Mas ellos á su propia sangre ponen asechanzas, Y á sus almas tienden lazo.

19 Tales son las sendas de todo el que es dado á la codicia, La cual prenderá el alma de sus poseedores.

20 La sabiduría clama de fuera, Da su voz en las plazas:

21 Clama en los principales lugares de concurso; En las entradas de las puertas de la ciudad dice sus razones:

22 ¿Hasta cuándo, oh simples, amaréis la simpleza, Y los burladores desearán el burlar, Y los insensatos aborrecerán la ciencia?

23 Volveos á mi reprensión: He aquí yo os derramaré mi espíritu, Y os haré saber mis palabras.

24 Por cuanto llamé, y no quisisteis: Extendí mi mano, y no hubo quien escuchase;

25 Antes desechasteis todo consejo mío, Y mi reprensión no quisisteis:

26 También yo me reiré en vuestra calamidad, Y me burlaré cuando os viniere lo que teméis;

27 Cuando viniere como una destrucción lo que teméis, Y vuestra calamidad llegare como un torbellino; Cuando sobre vosotros viniere tribulación y angustia.

28 Entonces me llamarán, y no responderé; Buscarme han de mañana, y no me hallarán:

29 Por cuanto aborrecieron la sabiduría, Y no escogieron el temor de Jehová,

30 Ni quisieron mi consejo, Y menospreciaron toda reprensión mía:

31 Comerán pues del fruto de su camino, Y se hartarán de sus consejos.

32 Porque el reposo de los ignorantes los matará, Y la prosperidad de los necios los echará á perder.

33 Mas el que me oyere, habitará confiadamente, Y vivirá reposado, sin temor de mal.

1 Detta är Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs.

2 Av dem kan man lära vishet och tukt,

3 så ock att förstå förståndigt tal. Av dem kan man undfå tuktan till insikt och lära rättfärdighet, rätt och redlighet.

4 De kunna giva åt de fåkunniga klokhet, åt den unge kunskap och eftertänksamhet.

5 Genom att höra på dem förökar den vise sin lärdom och förvärvar den förståndige rådklokhet.

6 Av dem lär man förstå ordspråk och djupsinnigt tal, de vises ord och deras gåtor.

7 HERRENS fruktan är begynnelsen till kunskap; vishet och tuktan föraktas av oförnuftiga.

8 Hör, min son, din faders tuktan, och förkasta icke din moders undervisning.

9 Ty sådant är en skön krans för ditt huvud och en kedja till prydnad för din hals.

10 Min son, om syndare locka dig, så följ icke.

11 Om de säga: »Kom med oss; vi vilja lägga oss på lur efter blod, sätta försåt för de oskyldiga, utan sak;

12 såsom dödsriket vilja vi uppsluka dem levande, friska och sunda, såsom fore de ned i graven;

13 allt vad dyrbart är skola vi vinna, vi skola fylla våra hus med byte;

14 dela du med oss vår lott, alla skola vi hava samma pung» --

15 då, min son, må du ej vandra samma väg som de. Nej, håll din fot ifrån deras stig,

16 ty deras fötter hasta till vad ont är, och äro snara, när det gäller att utgjuta blod.

17 Ty väl är det fåfängt, då man vill fånga fåglar, att breda ut nätet i hela flockens åsyn.

18 Men dessa ligga på lur efter sitt eget blod, de sätta försåt för sina egna liv.

19 Så går det envar som söker orätt vinning: sin egen herre berövar den livet.

20 Visheten höjer sitt rop på gatan, på torgen låter hon höra sin röst.

21 I bullrande gathörn predikar hon; där portarna i staden öppna sig, där talar hon sina ord:

22 Huru länge, I fåkunnige, skolen I älska fåkunnighet? Huru länge skola bespottarna hava sin lust i bespottelse och dårarna hata kunskap?

23 Vänden om och akten på min tillrättavisning; se, då skall jag låta min ande flöda för eder jag skall låta eder förnimma mina ord.

24 Eftersom I icke villen höra, när jag ropade, eftersom ingen aktade på, när jag räckte ut min hand,

25 eftersom I läten allt mitt råd fara och icke villen veta av min tillrättavisning

26 därför skall ock jag le vid eder ofärd och bespotta, när det kommer, som I frukten,

27 ja, när det I frukten kommer såsom ett oväder, när ofärden nalkas eder såsom en storm och över eder kommer nöd och ångest.

28 Då skall man ropa till mig, men jag skall icke svara, man skall söka mig, men icke finna mig.

29 Därför att de hatade kunskap och icke funno behag i HERRENS fruktan,

30 ej heller ville följa mitt råd, utan föraktade all min tillrättavisning,

31 därför skola de få äta sina gärningars frukt och varda mättade av sina egna anslag.

32 Ty av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas. och genom sin säkerhet skola dårarna förgås.

33 Men den som hör mig, han skall bo i trygghet och vara säker mot olyckans skräck.