1 HIJO mío, guarda mis razones, Y encierra contigo mis mandamientos.

2 Guarda mis mandamientos, y vivirás; Y mi ley como las niñas de tus ojos.

3 Lígalos á tus dedos; Escríbelos en la tabla de tu corazón.

4 Di á la sabiduría: Tú eres mi hermana; Y á la inteligencia llama parienta:

5 Para que te guarden de la mujer ajena, Y de la extraña que ablanda sus palabras.

6 Porque mirando yo por la ventana de mi casa, Por mi celosía,

7 Vi entre los simples, Consideré entre los jóvenes, Un mancebo falto de entendimiento,

8 El cual pasaba por la calle, junto á la esquina de aquella, E iba camino de su casa,

9 A la tarde del día, ya que oscurecía, En la oscuridad y tiniebla de la noche.

10 Y he aquí, una mujer que le sale al encuentro Con atavío de ramera, astuta de corazón,

11 Alborotadora y rencillosa, Sus pies no pueden estar en casa;

12 Unas veces de fuera, ó bien por las plazas, Acechando por todas las esquinas.

13 Y traba de él, y bésalo; Desvergonzó su rostro, y díjole:

14 Sacrificios de paz había prometido, Hoy he pagado mis votos;

15 Por tanto he salido á encontrarte, Buscando diligentemente tu rostro, y te he hallado.

16 Con paramentos he ataviado mi cama, Recamados con cordoncillo de Egipto.

17 He sahumado mi cámara Con mirra, áloes, y cinamomo.

18 Ven, embriaguémonos de amores hasta la mañana; Alegrémonos en amores.

19 Porque el marido no está en casa, Hase ido á un largo viaje:

20 El saco de dinero llevó en su mano; El día señalado volverá á su casa.

21 Rindiólo con la mucha suavidad de sus palabras, Obligóle con la blandura de sus labios.

22 Vase en pos de ella luego, Como va el buey al degolladero, Y como el loco á las prisiones para ser castigado;

23 Como el ave que se apresura al lazo, Y no sabe que es contra su vida, Hasta que la saeta traspasó su hígado.

24 Ahora pues, hijos, oidme, Y estad atentos á las razones de mi boca.

25 No se aparte á sus caminos tu corazón; No yerres en sus veredas.

26 Porque á muchos ha hecho caer heridos; Y aun los más fuertes han sido muertos por ella.

27 Caminos del sepulcro son su casa, Que descienden á las cámaras de la muerte.

1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

4 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

14 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

27 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.