1 ¿NO clama la sabiduría, Y da su voz la inteligencia?

2 En los altos cabezos, junto al camino, A las encrucijadas de las veredas se para;

3 En el lugar de las puertas, á la entrada de la ciudad, A la entrada de las puertas da voces:

4 Oh hombres, á vosotros clamo; Y mi voz es á los hijos de los hombres.

5 Entended, simples, discreción; Y vosotros, locos, entrad en cordura.

6 Oid, porque hablaré cosas excelentes; Y abriré mis labios para cosas rectas.

7 Porque mi boca hablará verdad, Y la impiedad abominan mis labios.

8 En justicia son todas las razones de mi boca; No hay en ellas cosa perversa ni torcida.

9 Todas ellas son rectas al que entiende, Y razonables á los que han hallado sabiduría.

10 Recibid mi enseñanza, y no plata; Y ciencia antes que el oro escogido.

11 Porque mejor es la sabiduría que las piedras preciosas; Y todas las cosas que se pueden desear, no son de comparar con ella.

12 Yo, la sabiduría, habito con la discreción, Y hallo la ciencia de los consejos.

13 El temor de Jehová es aborrecer el mal; La soberbia y la arrogancia, y el mal camino Y la boca perversa, aborrezco.

14 Conmigo está el consejo y el ser; Yo soy la inteligencia; mía es la fortaleza.

15 Por mí reinan los reyes, Y los príncipes determinan justicia.

16 Por mí dominan los príncipes, Y todos los gobernadores juzgan la tierra.

17 Yo amo á los que me aman; Y me hallan los que madrugando me buscan.

18 Las riquezas y la honra están conmigo; Sólidas riquezas, y justicia.

19 Mejor es mi fruto que el oro, y que el oro refinado; Y mi rédito mejor que la plata escogida.

20 Por vereda de justicia guiaré, Por en medio de sendas de juicio;

21 Para hacer heredar á mis amigos el ser, Y que yo hincha sus tesoros.

22 Jehová me poseía en el principio de su camino, Ya de antiguo, antes de sus obras.

23 Eternalmente tuve el principado, desde el principio, Antes de la tierra.

24 Antes de los abismos fuí engendrada; Antes que fuesen las fuentes de las muchas aguas.

25 Antes que los montes fuesen fundados, Antes de los collados, era yo engendrada:

26 No había aún hecho la tierra, ni las campiñas, Ni el principio del polvo del mundo.

27 Cuando formaba los cielos, allí estaba yo; Cuando señalaba por compás la sobrefaz del abismo;

28 Cuando afirmaba los cielos arriba, Cuando afirmaba las fuentes del abismo;

29 Cuando ponía á la mar su estatuto, Y á las aguas, que no pasasen su mandamiento; Cuando establecía los fundamentos de la tierra;

30 Con él estaba yo ordenándolo todo; Y fuí su delicia todos los días, Teniendo solaz delante de él en todo tiempo.

31 Huélgome en la parte habitable de su tierra; Y mis delicias son con los hijos de los hombres.

32 Ahora pues, hijos, oidme: Y bienaventurados los que guardaren mis caminos.

33 Atended el consejo, y sed sabios, Y no lo menospreciéis.

34 Bienaventurado el hombre que me oye, Velando á mis puertas cada día, Guardando los umbrales de mis entradas.

35 Porque el que me hallare, hallará la vida, Y alcanzará el favor de Jehová.

36 Mas el que peca contra mí, defrauda su alma: Todos los que me aborrecen, aman la muerte.

1 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.

2 Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.

3 Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:

4 Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.

5 Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.

6 Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.

7 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.

8 Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.

9 De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.

10 Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.

11 Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.

12 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.

13 Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.

14 Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.

15 Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.

16 Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.

17 Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.

18 Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.

19 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.

20 På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,

21 till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.

22 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.

23 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.

24 Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten

25 Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,

26 när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.

27 När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,

28 när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,

29 när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --

30 då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;

31 jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.

32 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.

33 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.

34 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.

35 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.

36 Men den som går miste om mig han skadar sig själv;

37 alla de som hata mig, de älska döden.