1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

1 Então respondeu Elifaz, o temanita:

2 Porventura responderá o sábio com ciência de vento? E encherá do vento oriental o seu ventre,

3 argüindo com palavras que de nada servem, ou com razões com que ele nada aproveita?

4 Na verdade tu destróis a reverência, e impedes a meditação diante de Deus.

5 Pois a tua iniqüidade ensina a tua boca, e escolhes a língua dos astutos.

6 A tua própria boca te condena, e não eu; e os teus lábios testificam contra ti.

7 És tu o primeiro homem que nasceu? Ou foste dado à luz antes dos outeiros?

8 Ou ouviste o secreto conselho de Deus? E a ti só reservas a sabedoria?

9 Que sabes tu, que nós não saibamos; que entendes, que não haja em nós?

10 Conosco estão os encanecidos e idosos, mais idosos do que teu pai.

11 Porventura fazes pouco caso das consolações de Deus, ou da palavra que te trata benignamente?

12 Por que te arrebata o teu coração, e por que flamejam os teus olhos,

13 de modo que voltas contra Deus o teu espírito, e deixas sair tais palavras da tua boca?

14 Que é o homem, para que seja puro? E o que nasce da mulher, para que fique justo?

15 Eis que Deus não confia nos seus santos, e nem o céu é puro aos seus olhos;

16 quanto menos o homem abominável e corrupto, que bebe a iniqüidade como a água?

17 Escuta-me e to mostrarei; contar-te-ei o que tenho visto

18 {o que os sábios têm anunciado e seus pais não o ocultaram;

19 aos quais somente era dada a terra, não havendo estranho algum passado por entre eles};

20 Todos os dias passa o ímpio em angústia, sim, todos os anos que estão reservados para o opressor.

21 O sonido de terrores está nos seus ouvidos; na prosperidade lhe sobrevém o assolador.

22 Ele não crê que tornará das trevas, mas que o espera a espada.

23 Anda vagueando em busca de pão, dizendo: Onde está? Bem sabe que o dia das trevas lhe está perto, à mão.

24 Amedrontam-no a angústia e a tribulação; prevalecem contra ele, como um rei preparado para a peleja.

25 Porque estendeu a sua mão contra Deus, e contra o Todo-Poderoso se porta com soberba;

26 arremete contra ele com dura cerviz, e com as saliências do seu escudo;

27 porquanto cobriu o seu rosto com a sua gordura, e criou carne gorda nas ilhargas;

28 e habitou em cidades assoladas, em casas em que ninguém deveria morar, que estavam a ponto de tornar-se em montões de ruínas;

29 não se enriquecerá, nem subsistirá a sua fazenda, nem se estenderão pela terra as suas possessões.

30 Não escapará das trevas; a chama do fogo secará os seus ramos, e ao sopro da boca de Deus desaparecerá.

31 Não confie na vaidade, enganando-se a si mesmo; pois a vaidade será a sua recompensa.

32 Antes do seu dia se cumprirá, e o seu ramo não reverdecerá.

33 Sacudirá as suas uvas verdes, como a vide, e deixará cair a sua flor como a oliveira.

34 Pois a assembléia dos ímpios é estéril, e o fogo consumirá as tendas do suborno.

35 Concebem a malícia, e dão à luz a iniqüidade, e o seu coração prepara enganos.