1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

1 Então Jó respondeu:

2 Até quando afligireis a minha alma, e me atormentareis com palavras?

3 Já dez vezes me haveis humilhado; não vos envergonhais de me maltratardes?

4 Embora haja eu, na verdade, errado, comigo fica o meu erro.

5 Se deveras vos quereis engrandecer contra mim, e me incriminar pelo meu opróbrio,

6 sabei então que Deus é o que transtornou a minha causa, e com a sua rede me cercou.

7 Eis que clamo: Violência! mas não sou ouvido; grito: Socorro! mas não há justiça.

8 com muros fechou ele o meu caminho, de modo que não posso passar; e pôs trevas nas minhas veredas.

9 Da minha honra me despojou, e tirou-me da cabeça a coroa.

10 Quebrou-me de todos os lados, e eu me vou; arrancou a minha esperança, como a, uma árvore.

11 Acende contra mim a sua ira, e me considera como um de seus adversários.

12 Juntas as suas tropas avançam, levantam contra mim o seu caminho, e se acampam ao redor da minha tenda.

13 Ele pôs longe de mim os meus irmãos, e os que me conhecem tornaram-se estranhos para mim.

14 Os meus parentes se afastam, e os meus conhecidos se esquecem de, mim.

15 Os meus domésticos e as minhas servas me têm por estranho; vim a ser um estrangeiro aos seus olhos.

16 Chamo ao meu criado, e ele não me responde; tenho que suplicar-lhe com a minha boca.

17 O meu hálito é intolerável à minha mulher; sou repugnante aos filhos de minha mãe.

18 Até os pequeninos me desprezam; quando me levanto, falam contra mim.

19 Todos os meus amigos íntimos me abominam, e até os que eu amava se tornaram contra mim.

20 Os meus ossos se apegam à minha pele e à minha carne, e só escapei com a pele dos meus dentes.

21 Compadecei-vos de mim, amigos meus; compadecei-vos de mim; pois a mão de Deus me tocou.

22 Por que me perseguis assim como Deus, e da minha carne não vos fartais?

23 Oxalá que as minhas palavras fossem escritas! Oxalá que fossem gravadas num livro!

24 Que, com pena de ferro, e com chumbo, fossem para sempre esculpidas na rocha!

25 Pois eu sei que o meu Redentor vive, e que por fim se levantará sobre a terra.

26 E depois de consumida esta minha pele, então fora da minha carne verei a Deus;

27 vê-lo-ei ao meu lado, e os meus olhos o contemplarão, e não mais como adversário. O meu coração desfalece dentro de mim!

28 Se disserdes: Como o havemos de perseguir! e que a causa deste mal se acha em mim,

29 temei vós a espada; porque o furor traz os castigos da espada, para saberdes que há um juízo.