1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

1 E prosseguindo Jó no seu discurso, disse:

2 Ah! quem me dera ser como eu fui nos meses do passado, como nos dias em que Deus me guardava;

3 quando a sua lâmpada luzia sobre o minha cabeça, e eu com a sua luz caminhava através das trevas;

4 como era nos dias do meu vigor, quando o íntimo favor de Deus estava sobre a minha tenda;

5 quando o Todo-Poderoso ainda estava comigo, e os meus filhos em redor de mim;

6 quando os meus passos eram banhados em leite, e a rocha me deitava ribeiros de azeite!

7 Quando eu saía para a porta da cidade, e na praça preparava a minha cadeira,

8 os moços me viam e se escondiam, e os idosos se levantavam e se punham em pé;

9 os príncipes continham as suas palavras, e punham a mão sobre a sua boca;

10 a voz dos nobres emudecia, e a língua se lhes pegava ao paladar.

11 Pois, ouvindo-me algum ouvido, me tinha por bem-aventurado; e vendo-me algum olho, dava testemunho de mim;

12 porque eu livrava o miserável que clamava, e o órfão que não tinha quem o socorresse.

13 A bênção do que estava a perecer vinha sobre mim, e eu fazia rejubilar-se o coração da viúva.

14 vestia-me da retidão, e ela se vestia de mim; como manto e diadema era a minha justiça.

15 Fazia-me olhos para o cego, e pés para o coxo;

16 dos necessitados era pai, e a causa do que me era desconhecido examinava com diligência.

17 E quebrava os caninos do perverso, e arrancava-lhe a presa dentre os dentes.

18 Então dizia eu: No meu ninho expirarei, e multiplicarei os meus dias como a areia;

19 as minhas raízes se estendem até as águas, e o orvalho fica a noite toda sobre os meus ramos;

20 a minha honra se renova em mim, e o meu arco se revigora na minha mão.

21 A mim me ouviam e esperavam, e em silêncio atendiam ao meu conselho.

22 Depois de eu falar, nada replicavam, e minha palavra destilava sobre eles;

23 esperavam-me como à chuva; e abriam a sua boca como à chuva tardia.

24 Eu lhes sorria quando não tinham confiança; e não desprezavam a luz do meu rosto;

25 eu lhes escolhia o caminho, assentava-me como chefe, e habitava como rei entre as suas tropas, como aquele que consola os aflitos.