1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

1 Então respondeu Elifaz, o temanita, e disse:

2 Se alguém intentar falar-te, enfadarte-ás? Mas quem poderá conter as palavras?

3 Eis que tens ensinado a muitos, e tens fortalecido as mãos fracas.

4 As tuas palavras têm sustentado aos que cambaleavam, e os joelhos desfalecentes tens fortalecido.

5 Mas agora que se trata de ti, te enfadas; e, tocando-te a ti, te desanimas.

6 Porventura não está a tua confiança no teu temor de Deus, e a tua esperança na integridade dos teus caminhos?

7 Lembra-te agora disto: qual o inocente que jamais pereceu? E onde foram os retos destruídos?

8 Conforme tenho visto, os que lavram iniquidade e semeiam o mal segam o mesmo.

9 Pelo sopro de Deus perecem, e pela rajada da sua ira são consumidos.

10 Cessa o rugido do leão, e a voz do leão feroz; os dentes dos leõezinhos se quebram.

11 Perece o leão velho por falta de presa, e os filhotes da leoa andam dispersos.

12 Ora, uma palavra se me disse em segredo, e os meus ouvidos perceberam um sussurro dela.

13 Entre pensamentos nascidos de visões noturnas, quando cai sobre os homens o sono profundo,

14 sobrevieram-me o espanto e o tremor, que fizeram estremecer todos os meus ossos.

15 Então um espírito passou por diante de mim; arrepiaram-se os cabelos do meu corpo.

16 Parou ele, mas não pude discernir a sua aparência; um vulto estava diante dos meus olhos; houve silêncio, então ouvi uma voz que dizia:

17 Pode o homem mortal ser justo diante de Deus? Pode o varão ser puro diante do seu Criador?

18 Eis que Deus não confia nos seus servos, e até a seus anjos atribui loucura;

19 quanto mais aos que habitam em casas de lodo, cujo fundamento está no pó, e que são esmagados pela traça!

20 Entre a manhã e a tarde são destruídos; perecem para sempre sem que disso se faça caso.

21 Se dentro deles é arrancada a corda da sua tenda, porventura não morrem, e isso sem atingir a sabedoria?