1 Då tog Job till orda och sade:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
1 Então Jó, respondendo, disse:
2 Oxalá de fato se pesasse a minha mágoa, e juntamente na balança se pusesse a minha calamidade!
3 Pois, na verdade, seria mais pesada do que a areia dos mares; por isso é que as minhas palavras têm sido temerárias.
4 Porque as flechas do Todo-Poderoso se cravaram em mim, e o meu espírito suga o veneno delas; os terrores de Deus se arregimentam contra mim.
5 Zurrará o asno montês quando tiver erva? Ou mugirá o boi junto ao seu pasto?:
6 Pode se comer sem sal o que é insípido? Ou há gosto na clara do ovo?
7 Nessas coisas a minha alma recusa tocar, pois são para mim qual comida repugnante.
8 Quem dera que se cumprisse o meu rogo, e que Deus me desse o que anelo!
9 que fosse do agrado de Deus esmagar-me; que soltasse a sua mão, e me exterminasse!
10 Isto ainda seria a minha consolação, e exultaria na dor que não me poupa; porque não tenho negado as palavras do Santo.
11 Qual é a minha força, para que eu espere? Ou qual é o meu fim, para que me porte com paciência?
12 É a minha força a força da pedra? Ou é de bronze a minha carne?
13 Na verdade não há em mim socorro nenhum. Não me desamparou todo o auxílio eficaz?
14 Ao que desfalece devia o amigo mostrar compaixão; mesmo ao que abandona o temor do Todo-Poderoso.
15 Meus irmãos houveram-se aleivosamente, como um ribeiro, como a torrente dos ribeiros que passam,
16 os quais se turvam com o gelo, e neles se esconde a neve;
17 no tempo do calor vão minguando; e quando o calor vem, desaparecem do seu lugar.
18 As caravanas se desviam do seu curso; sobem ao deserto, e perecem.
19 As caravanas de Tema olham; os viandantes de Sabá por eles esperam.
20 Ficam envergonhados por terem confiado; e, chegando ali, se confundem.
21 Agora, pois, tais vos tornastes para mim; vedes a minha calamidade e temeis.
22 Acaso disse eu: Dai-me um presente? Ou: Fazei-me uma oferta de vossos bens?
23 Ou: Livrai-me das mãos do adversário? Ou: Resgatai-me das mãos dos opressores ?
24 Ensinai-me, e eu me calarei; e fazei-me entender em que errei.
25 Quão poderosas são as palavras da boa razão! Mas que é o que a vossa argüição reprova?
26 Acaso pretendeis reprovar palavras, embora sejam as razões do desesperado como vento?
27 Até quereis lançar sortes sobre o órfão, e fazer mercadoria do vosso amigo.
28 Agora, pois, por favor, olhai para, mim; porque de certo à vossa face não mentirei.
29 Mudai de parecer, peço-vos, não haja injustiça; sim, mudai de parecer, que a minha causa é justa.
30 Há iniqüidade na minha língua? Ou não poderia o meu paladar discernir coisas perversas?