1 Den egensinnige följer sin egen lystnad, med all makt söker han strid.

2 Dåren frågar ej efter förstånd, allenast efter att få lägga fram vad han har i hjärtat.

3 Där den ogudaktige kommer, där kommer förakt, och med skamlig vandel följer smälek.

4 Orden i en mans mun äro såsom ett djupt vatten, såsom en flödande bäck, en vishetens källa.

5 Att vara partisk för den skyldige är icke tillbörligt ej heller att vränga rätten för den oskyldige.

6 Dårens läppar komma med kiv, och hans mun ropar efter slag.

7 Dårens mun är honom själv till olycka, och hans läppar äro en snara hans liv.

8 Örontasslarens ord äro såsom läckerbitar och tränga ned till hjärtats innandömen.

9 Den som är försumlig i sitt arbete, han är allaredan en broder till rövaren.

10 HERRENS namn är ett starkt torn; den rättfärdige hastar dit och varder beskyddad.

11 Den rikes skatter äro honom en fast stad, höga murar likna de, i hans inbillning.

12 Före fall går högmod i mannens hjärta, och ödmjukhet går före ära.

13 Om någon giver svar, förrän han har hört, så tillräknas det honom såsom oförnuft och skam.

14 Mod uppehåller mannen i hans svaghet; men ett brutet mod, vem kan bära det?

15 Den förståndiges hjärta förvärvar kunskap, och de visas öron söka kunskap.

16 Gåvor öppna väg för en människa och föra henne fram inför de store.

17 Den som först lägger fram sin sak har rätt; sedan kommer vederparten och uppdagar huru det är.

18 Lottkastning gör en ände på trätor, den skiljer mellan mäktiga män.

19 En förorättad broder är svårare att vinna än en fast stad, och trätor äro såsom bommar för ett slott.

20 Av sin muns frukt får envar sin buk mättad, han varder mättad av sina läppars gröda.

21 Död och liv har tungan i sitt våld, de som gärna bruka henne få äta hennes frukt.

22 Den som har funnit en rätt hustru, han har funnit lycka och har undfått nåd av HERREN.

23 Bönfallande är den fattiges tal, men den rike svarar med hårda ord.

24 Den som ävlas att få vänner, han kommer i olycka; men vänner finnas, mer trogna än en broder.

1 Aquele que vive isolado busca seu próprio desejo; insurge-se contra a verdadeira sabedoria.

2 O tolo não toma prazer no entendimento, mas tão somente em revelar a sua opinião.

3 Quando vem o ímpio, vem também o desprezo; e com a desonra vem o opróbrio.

4 Águas profundas são as palavras da boca do homem; e a fonte da sabedoria é um ribeiro que corre.

5 Não é bom ter respeito à pessoa do ímpio, nem privar o justo do seu direito.

6 Os lábios do tolo entram em contendas, e a sua boca clama por açoites.

7 A boca do tolo é a sua própria destruição, e os seus lábios um laço para a sua alma.

8 As palavras do difamador são como bocados doces, que penetram até o íntimo das entranhas.

9 Aquele que é remisso na sua obra é irmão do que é destruidor.

10 Torre forte é o nome do Senhor; para ela corre o justo, e está seguro.

11 Os bens do rico são a sua cidade forte, e como um muro alto na sua imaginação.

12 Antes da ruína eleva-se o coração do homem; e adiante da honra vai a humildade.

13 Responder antes de ouvir, é estultícia e vergonha.

14 O espírito do homem o sustentará na sua enfermidade; mas ao espírito abatido quem o levantará?

15 O coração do entendido adquire conhecimento; e o ouvido dos sábios busca conhecimento;

16 O presente do homem alarga-lhe o caminho, e leva-o à presença dos grandes.

17 O que primeiro começa o seu pleito parece justo; até que vem o outro e o examina.

18 A sorte faz cessar os pleitos, e decide entre os poderosos.

19 um irmão ajudado pelo irmão é como uma cidade fortificada; é forte como os ferrolhos dum castelo.

20 O homem se fartará do fruto da sua boca; dos renovos dos seus lábios se fartará.

21 A morte e a vida estão no poder da língua; e aquele que a ama comerá do seu fruto.

22 Quem encontra uma esposa acha uma coisa boa; e alcança o favor do Senhor.

23 O pobre fala com rogos; mas o rico responde com durezas.

24 O homem que tem muitos amigos, tem-nos para a sua ruína; mas há um amigo que é mais chegado do que um irmão.