1 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,

2 så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.

3 Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.

4 Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.

5 Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg.

6 Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

7 Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.

8 Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.

9 Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;

10 må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,

11 så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.

12 och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!

13 Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?

14 Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.

15 Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.

16 Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?

17 Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.

18 Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;

19 hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.

20 Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?

21 Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.

22 Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.

23 Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.

1 Filho meu, atende à minha sabedoria; inclinam teu ouvido à minha prudência;

2 para que observes a discrição, e os teus lábios guardem o conhecimento.

3 Porque os lábios da mulher licenciosa destilam mel, e a sua boca e mais macia do que o azeite;

4 mas o seu fim é amargoso como o absinto, agudo como a espada de dois gumes.

5 Os seus pés descem à morte; os seus passos seguem no caminho do Seol.

6 Ela não pondera a vereda da vida; incertos são os seus caminhos, e ela o ignora.

7 Agora, pois, filhos, dai-me ouvidos, e não vos desvieis das palavras da minha boca.

8 Afasta para longe dela o teu caminho, e não te aproximes da porta da sua casa;

9 para que não dês a outros a tua honra, nem os teus anos a cruéis;

10 para que não se fartem os estranhos dos teus bens, e não entrem os teus trabalhos na casa do estrangeiro,

11 e gemas no teu fim, quando se consumirem a tua carne e o teu corpo,

12 e digas: Como detestei a disciplina! e desprezou o meu coração a repreensão!

13 e não escutei a voz dos que me ensinavam, nem aos que me instruíam inclinei o meu ouvido!

14 Quase cheguei à ruína completa, no meio da congregação e da assembléia.

15 Bebe a água da tua própria cisterna, e das correntes do teu poço.

16 Derramar-se-iam as tuas fontes para fora, e pelas ruas os ribeiros de águas?

17 Sejam para ti só, e não para os estranhos juntamente contigo.

18 Seja bendito o teu manancial; e regozija-te na mulher da tua mocidade.

19 Como corça amorosa, e graciosa cabra montesa saciem-te os seus seios em todo o tempo; e pelo seu amor sê encantado perpetuamente.

20 E por que, filho meu, andarias atraído pela mulher licenciosa, e abraçarias o seio da adúltera?

21 Porque os caminhos do homem estão diante dos olhos do Senhor, o qual observa todas as suas veredas.

22 Quanto ao ímpio, as suas próprias iniqüidades o prenderão, e pelas cordas do seu pecado será detido.

23 Ele morre pela falta de disciplina; e pelo excesso da sua loucura anda errado.