1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,

3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;

5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.

6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.

8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,

11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.

12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.

13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;

14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.

15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;

18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,

34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.

35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.

37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.

38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.

39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,

40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,

41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.

42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.

1 Dai graças ao Senhor, porque ele é bom; porque a sua benignidade dura para sempre;

2 digam-no os remidos do Senhor, os quais ele remiu da mão do inimigo,

3 e os que congregou dentre as terras, do Oriente e do Ocidente, do Norte e do Sul.

4 Andaram desgarrados pelo deserto, por caminho ermo; não acharam cidade em que habitassem.

5 Andavam famintos e sedentos; desfalecia-lhes a alma.

6 E clamaram ao Senhor na sua tribulação, e ele os livrou das suas angústias;

7 conduziu-os por um caminho direito, para irem a uma cidade em que habitassem.

8 Dêem graças ao Senhor pela sua benignidade, e pelas suas maravilhas para com os filhos dos homens!

9 Pois ele satisfaz a alma sedenta, e enche de bens a alma faminta.

10 Quanto aos que se assentavam nas trevas e sombra da morte, presos em aflição e em ferros,

11 por se haverem rebelado contra as palavras de Deus, e desprezado o conselho do Altíssimo,

12 eis que lhes abateu o coração com trabalho; tropeçaram, e não houve quem os ajudasse.

13 Então clamaram ao Senhor na sua tribulação, e ele os livrou das suas angústias.

14 Tirou-os das trevas e da sombra da morte, e quebrou-lhes as prisões.

15 Dêem graças ao Senhor pela sua benignidade, e pelas suas maravilhas para com os filhos dos homens!

16 Pois quebrou as portas de bronze e despedaçou as trancas de ferro.

17 Os insensatos, por causa do seu caminho de transgressão, e por causa das suas iniqüidades, são afligidos.

18 A sua alma aborreceu toda sorte de comida, e eles chegaram até as portas da morte.

19 Então clamaram ao Senhor na sua tribulação, e ele os livrou das suas angústias.

20 Enviou a sua palavra, e os sarou, e os livrou da destruição.

21 Dêem graças ao Senhor pela sua benignidade, e pelas suas maravilhas para com os filhos dos homens!

22 Ofereçam sacrifícios de louvor, e relatem as suas obras com regozijo!

23 Os que descem ao mar em navios, os que fazem comércio nas grandes águas,

24 esses vêem as obras do Senhor, e as suas maravilhas no abismo.

25 Pois ele manda, e faz levantar o vento tempestuoso, que eleva as ondas do mar.

26 Eles sobem ao céu, descem ao abismo; esvaece-lhes a alma de aflição.

27 Balançam e cambaleiam como ébrios, e perdem todo o tino.

28 Então clamam ao Senhor na sua tribulação, e ele os livra das suas angústias.

29 Faz cessar a tormenta, de modo que se acalmam as ondas.

30 Então eles se alegram com a bonança; e assim ele os leva ao porto desejado.

31 Dêem graças ao Senhor pela sua benignidade, e pelas suas maravilhas para com os filhos dos homens!

32 Exaltem-no na congregação do povo, e louvem-no na assembléia dos anciãos!

33 Ele converte rios em deserto, e nascentes em terra sedenta;

34 a terra frutífera em deserto salgado, por causa da maldade dos que nela habitam.

35 Converte o deserto em lagos, e a terra seca em nascentes.

36 E faz habitar ali os famintos, que edificam uma cidade para sua habitação;

37 semeiam campos e plantam vinhas, que produzem frutos abundantes.

38 Ele os abençoa, de modo que se multiplicam sobremaneira; e não permite que o seu gado diminua.

39 Quando eles decrescem e são abatidos pela opressão, aflição e tristeza,

40 ele lança o desprezo sobre os príncipes, e os faz desgarrados pelo deserto, onde não há caminho.

41 Mas levanta da opressão o necessitado para um alto retiro, e dá-lhe famílias como um rebanho.

42 Os retos o vêem e se regozijam, e toda a iniqüidade tapa a sua própria boca.

43 Quem é sábio observe estas coisas, e considere atentamente as benignidades do Senhor.