1 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David.

2 Lyssna, Gud, till min bön, och fördölj dig icke för min åkallan.

3 Akta på mig och svara mig. I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga,

4 vid fiendens rop, vid den ogudaktiges skri. Ty de vilja draga fördärv över mig, och i vrede ansätta de mig.

5 Mitt hjärta ängslas i mitt bröst, och dödens fasor hava fallit över mig.

6 Fruktan och bävan kommer över mig, och förfäran övertäcker mig.

7 Därför säger jag: Ack att jag hade vingar såsom duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.

8 Ja, långt bort skulle jag fly, jag skulle taga härbärge i öknen. Sela.

9 Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt undan stormvind och oväder.

10 Fördärva dem, Herre; gör deras tungor oense. Ty våld och genstridighet ser jag i staden.

11 Dag och natt gå de omkring den, ovanpå dess murar, ondska och olycka råda därinne;

12 ja, fördärv råder därinne, och från dess torg vika icke förtryck och svek.

13 Se, det är icke en fiende som smädar mig, det kunde jag fördraga; det är icke min ovän som förhäver sig mot mig, för honom kunde jag gömma mig undan.

14 Nej, du gör det, du som var min jämlike, min vän och förtrogne,

15 du som levde med mig i ljuvlig förtrolighet, du som i Guds hus gick med mig i högtidsskaran.

16 Döden komme över dem oförtänkt, levande fare de ned i dödsriket; ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan.

17 Men jag ropar till Gud; HERREN skall frälsa mig.

18 Afton och morgon och middag vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga, och han skall höra min röst.

19 Han förlossar min själ och skaffar henne ro, så att de icke komma vid mig; ty de äro många, som stå mig emot.

20 Gud skall höra det och giva dem svar, han som sitter på sin tron av ålder. Sela. Ty de vilja icke ändra sig, och de frukta ej Gud.

21 Den mannen bär händer på sin vän; han bryter sitt förbund.

22 Orden i hans mun äro hala såsom smör, men stridslust fyller hans hjärta; hans ord äro lenare än olja, dock äro de dragna svärd.

23 Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig; han skall i evighet icke tillstädja att den rättfärdige vacklar.

24 Gud, du skall störta dem ned i gravens djup; de blodgiriga och falska skola ej nå sin halva ålder. Men jag förtröstar på dig.

1 Dá ouvidos, ó Deus, à minha oração, e não te escondas da minha súplica.

2 Atende-me, e ouve-me; agitado estou, e ando perplexo,

3 por causa do clamor do inimigo e da opressão do ímpio; pois lançam sobre mim iniqüidade, e com furor me perseguem.

4 O meu coração confrange-se dentro de mim, e terrores de morte sobre mim caíram.

5 Temor e tremor me sobrevêm, e o horror me envolveu.

6 Pelo que eu disse: Ah! quem me dera asas como de pomba! então voaria, e encontraria descanso.

7 Eis que eu fugiria para longe, e pernoitaria no deserto.

8 Apressar-me-ia a abrigar-me da fúria do vento e da tempestade.

9 Destrói, Senhor, confunde as suas línguas, pois vejo violência e contenda na cidade.

10 Dia e noite andam ao redor dela, sobre os seus muros; também iniqüidade e malícia estão no meio dela.

11 Há destruição lá dentro; opressão e fraude não se apartam das suas ruas.

12 Pois não é um inimigo que me afronta, então eu poderia suportá-lo; nem é um adversário que se exalta contra mim, porque dele poderia esconder-me;

13 mas és tu, homem meu igual, meu companheiro e meu amigo íntimo.

14 Conservávamos juntos tranqüilamente, e em companhia andávamos na casa de Deus.

15 A morte os assalte, e vivos desçam ao Seol; porque há maldade na sua morada, no seu próprio íntimo.

16 Mas eu invocarei a Deus, e o Senhor me salvará.

17 De tarde, de manhã e ao meio-dia me queixarei e me lamentarei; e ele ouvirá a minha voz.

18 Livrará em paz a minha vida, de modo que ninguém se aproxime de mim; pois há muitos que contendem contra mim.

19 Deus ouvirá; e lhes responderá aquele que está entronizado desde a antigüidade; porque não há neles nenhuma mudança, e tampouco temem a Deus.

20 Aquele meu companheiro estendeu a sua mão contra os que tinham paz com ele; violou o seu pacto.

21 A sua fala era macia como manteiga, mas no seu coração havia guerra; as suas palavras eram mais brandas do que o azeite, todavia eram espadas desembainhadas.

22 Lança o teu fardo sobre o Senhor, e ele te susterá; nunca permitirá que o justo seja abalado.

23 Mas tu, ó Deus, os farás descer ao poço da perdição; homens de sangue e de traição não viverão metade dos seus dias; mas eu em ti confiarei.