1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,

12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

1 Senhor, tu me sondaste, e me conheces.

2 Tu sabes o meu assentar e o meu levantar; de longe entendes o meu pensamento.

3 Cercas o meu andar, e o meu deitar; e conheces todos os meus caminhos.

4 Não havendo ainda palavra alguma na minha língua, eis que logo, ó Senhor, tudo conheces.

5 Tu me cercaste por detrás e por diante, e puseste sobre mim a tua mão.

6 Tal conhecimento é para mim maravilhosíssimo; tão alto que não o posso atingir.

7 Para onde me irei do teu Espírito, ou para onde fugirei da tua face?

8 Se subir ao céu, lá tu estás; se fizer no inferno a minha cama, eis que tu ali estás também.

9 Se tomar as asas da alva, se habitar nas extremidades do mar,

10 Até ali a tua mão me guiará e a tua destra me susterá.

11 Se disser: Decerto que as trevas me encobrirão; então a noite será luz à roda de mim.

12 Nem ainda as trevas me encobrem de ti; mas a noite resplandece como o dia; as trevas e a luz são para ti a mesma coisa;

13 Pois possuíste as minhas entranhas; cobriste-me no ventre de minha mãe.

14 Eu te louvarei, porque de um modo assombroso, e tão maravilhoso fui feito; maravilhosas são as tuas obras, e a minha alma o sabe muito bem.

15 Os meus ossos não te foram encobertos, quando no oculto fui feito, e entretecido nas profundezas da terra.

16 Os teus olhos viram o meu corpo ainda informe; e no teu livro todas estas coisas foram escritas; as quais em continuação foram formadas, quando nem ainda uma delas havia.

17 E quão preciosos me são, ó Deus, os teus pensamentos! Quão grandes são as somas deles!

18 Se as contasse, seriam em maior número do que a areia; quando acordo ainda estou contigo.

19 Ó Deus, tu matarás decerto o ímpio; apartai-vos portanto de mim, homens de sangue.

20 Pois falam malvadamente contra ti; e os teus inimigos tomam o teu nome em vão.

21 Não odeio eu, ó Senhor, aqueles que te odeiam, e não me aflijo por causa dos que se levantam contra ti?

22 Odeio-os com ódio perfeito; tenho-os por inimigos.

23 Sonda-me, ó Deus, e conhece o meu coração; prova-me, e conhece os meus pensamentos.

24 E vê se há em mim algum caminho mau, e guia-me pelo caminho eterno.