1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
1 Eyüp anlatmaya devam etti:
2 ‹‹Hakkımı elimden alan Tanrının varlığı hakkı için, 2 Bana acı çektiren Her Şeye Gücü Yetenin hakkı için,
3 İçimde yaşam belirtisi olduğu sürece, 2 Tanrının soluğu burnumda olduğu sürece,
4 Ağzımdan kötü söz çıkmayacak, 2 Dilimden yalan dökülmeyecek.
5 Size asla hak vermeyecek, 2 Son soluğumu verene dek suçsuz olduğumu söyleyeceğim.
6 Doğruluğuma sarılacak, onu bırakmayacağım, 2 Yaşadığım sürece vicdanım beni suçlamayacak.
7 ‹‹Düşmanlarım kötüler gibi, 2 Bana saldıranlar haksızlar gibi cezalandırılsın.
8 Tanrısız insanın umudu nedir 2 Tanrı onu yok ettiğinde, canını aldığında?
9 Başına sıkıntı geldiğinde, 2 Tanrı feryadını duyar mı?
10 Her Şeye Gücü Yetenden zevk alır mı? 2 Her zaman Tanrıya yakarır mı?
11 ‹‹Tanrının gücünü size öğreteceğim, 2 Her Şeye Gücü Yetenin tasarısını gizlemeyeceğim.
12 Aslında siz, hepiniz gördünüz bunu, 2 Öyleyse ne diye boş boş konuşuyorsunuz?
13 ‹‹Kötünün Tanrıdan alacağı pay, 2 Zorbanın Her Şeye Gücü Yetenden alacağı miras şudur:
14 Çocukları ne kadar çok olursa olsun, kılıçla öldürülecek, 2 Soyu yeterince ekmek bulamayacaktır.
15 Sağ kalanlar hastalıktan ölüp gömülecek, 2 Dul karıları ağlamayacaktır.
16 Kötü insan kum gibi gümüş yığsa, 2 Yığınla giysi biriktirse,
17 Onun biriktirdiğini doğru insan giyecek, 2 Gümüşü suçsuz paylaşacak.
18 Evini güve kozası gibi inşa eder, 2 Bekçinin kurduğu çardak gibi.
19 Zengin olarak yatar, ama bu öyle sürmez, 2 Gözlerini açtığında hepsi yok olup gitmiştir.
20 Dehşet onu sel gibi basar, 2 Kasırga gece kapar götürür.
21 Doğu rüzgarı onu uçurup götürür, 2 Yerinden silip süpürür.
22 Acımasızca üzerine eser, 2 Elinden kaçmaya çalışırken.
23 Onunla alay ederek el çırpar, 2 Yerinden ıslık çalar.›› sözleridir.