1 Huru höljer icke Herren genom sin vrede dottern Sion i mörker! Från himmelen ned till jorden kastade han Israels härlighet. Han vårdade sig icke om sin fotapall på sin vredes dag.

2 Utan skonsamhet fördärvade Herren alla Jakobs boningar; i sin förgrymmelse bröt han ned dottern Judas fästen, ja, han slog dem till jorden, han oskärade riket och dess furstar.

3 I sin vredes glöd högg han av vart Israels horn; han höll sin högra hand tillbaka, när fienden kom. Jakob förbrände han lik en lågande eld, som förtär allt runt omkring.

4 Han spände sin båge såsom en fiende, med sin högra hand stod han fram såsom en ovän och dräpte alla som voro våra ögons lust. Över dottern Sions hydda utgöt han sin vrede såsom en eld.

5 Herren kom såsom en fiende och fördärvade Israel, han fördärvade alla dess palats, han förstörde dess fästen; så hopade han över dottern Juda jämmer på jämmer.

6 Och han bröt ned sin hydda såsom en trädgård, han förstörde sin högtidsplats. Både högtid och sabbat lät HERREN bliva förgätna i Sion, och i sin vredes förgrymmelse försköt han både konung och präst.

7 Herren förkastade sitt altare, han gav sin helgedom till spillo. Murarna omkring hennes palatser gav han i fiendernas hand. De hovo upp rop i HERRENS hus såsom på en högtidsdag.

8 HERREN hade beslutit att förstöra dottern Sions murar; han spände mätsnöret till att fördärva och drog sin hand ej tillbaka. Han lät sorg komma över vallar och murar; förfallna ligga de nu alla.

9 Hennes portar sjönko ned i jorden, han bräckte och krossade hennes bommar. Hennes konung och furstar leva bland hedningar, ingen lag finnes mer; hennes profeter undfå ej heller någon syn från HERREN.

10 Dottern Sions äldste sitta där stumma på jorden, de hava strött stoft på sina huvuden och höljt sig i sorgdräkt; Jerusalems jungfrur sänka sina huvuden mot jorden.

11 Mina ögon äro förtärda av gråt, mitt innersta är upprört, min lever är såsom utgjuten på jorden för dottern mitt folks skada; ty barn och spenabarn försmäkta på gatorna i staden.

12 De ropa till sina mödrar: »Var få vi bröd och vin?» Ty försmäktande ligga de såsom slagna på gatorna i staden; ja, de uppgiva sin anda i sina mödrars famn.

13 Vad jämförligt skall jag framlägga för dig, du dotter Jerusalem? Vilket liknande öde kan jag draga fram till din tröst, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor såsom ett hav; vem kan hela dig?

14 Dina profeters syner voro falskhet och flärd, de blottade icke för dig din missgärning, så att du kunde bliva upprättad; de utsagor de förkunnade för dig voro falskhet och förförelse.

15 Alla vägfarande slå ihop händerna, dig till hån; de vissla och skaka huvudet åt dottern Jerusalem: »Är detta den stad som man kallade 'skönhetens fullhet', 'hela jordens fröjd'?»

16 Alla dina fiender spärra upp munnen emot dig, de vissla och bita samman tänderna, de säga: »Vi hava fördärvat henne. Ja, detta är den dag som vi bidade efter; nu hava vi upplevat och sett den.»

17 HERREN har gjort vad han hade beslutit, han har fullbordat sitt ord, vad han för länge sedan hade förordnat; han har brutit ned utan förskoning. Och han har låtit fienden glädjas över dig, han har upphöjt dina ovänners horn.

18 Deras hjärtan ropa till Herren. Du dottern Sions mur, låt dina tårar rinna som en bäck, både dag och natt; låt dig icke förtröttas, unna ditt öga ingen ro.

19 Stå upp, ropa högt i natten, när dess väkter begynna, utgjut ditt hjärta såsom vatten inför Herrens ansikte; lyft upp till honom dina händer för dina barns liv, ty de försmäkta av hunger i alla gators hörn.

20 Se, HERRE, och akta på vem du så har hemsökt. Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt, barnen som de hava burit i sin famn? Skall man i Herrens helgedom dräpa präster och profeter?

21 På jorden, ute på gatorna, ligga de, både unga och gamla; mina jungfrur och mina unga män hava fallit för svärd. Du dräpte på din vredes dag, du slaktade utan förskoning.

22 Såsom till en högtidsdag kallade du samman mot mig förskräckelser ifrån alla sidor; och på HERRENS vredes dag fanns ingen som blev räddad och slapp undan. Dem som jag hade burit i min famn och fostrat, dem förgjorde min fiende.

1 Rab öfkelenince Siyon kızını nasıl bulutla kapladı! 2 İsrailin görkemini gökten yere fırlattı, 2 Öfkelendiği gün ayağının taburesini anımsamadı.

2 Yakup soyunun yaşadığı her yeri acımadan yuttu, 2 Yahuda kızının surlu kentlerini gazabıyla yıktı, 2 Yerle bir etti onları, 2 Krallığını ve önderlerini alçalttı.

3 Kızgın öfkesiyle İsrailin gücünü kökünden kesti, 2 Düşmanın önünde sağ elini onların üstünden çekti, 2 Çevresini yiyip bitiren alevli ateş gibi Yakup soyunu yaktı.

4 Düşman gibi yayını gerdi, 2 Hasım gibi sağ elini kaldırdı, 2 Göz zevkini okşayan herkesi öldürdü, 2 Gazabını Siyon kızının çadırı üstüne ateş gibi döktü.

5 Rab adeta bir düşman olup İsraili yuttu, 2 Bütün saraylarını yutup surlu kentlerini yıktı, 2 Yahuda kızının feryadını, figanını arşa çıkardı.

6 Bahçe çardağını söker gibi kendi çardağını söküp attı, 2 Buluşma yerini yok etti, 2 RAB Siyonda bayram ve Şabat günlerini unutturdu, 2 Şiddetli öfkesi yüzünden kralı da kâhini de reddetti.

7 Rab sunağını attı, 2 Tapınağını terk etti; 2 Siyon saraylarını çeviren surları düşman eline bıraktı. 2 Bayram gününde olduğu gibi, 2 Düşman RABbin Tapınağında sevinç çığlıkları attı.

8 RAB Siyon kızının surlarını yıkmaya karar verdi, 2 İpi gerdi ve yıkmaktan el çekmedi, 2 İç ve dış surlara yas tutturdu, 2 İkisinin de gücü tükendi.

9 Siyonun kapıları yere battı, 2 RAB kapı sürgülerini kırıp yok etti, 2 Kralıyla önderleri başka ulusların arasında kaldı, 2 Kutsal Yasa uygulanmaz oldu, 2 Peygamberlerine RABden görüm gelmiyor artık.

10 Siyon kızının ileri gelenleri suskun, yere oturmuş, 2 Başlarına toprak saçıp çul kuşanmışlar, 2 Yeruşalimin erden kızları yere eğmiş başlarını.

11 Gözlerim tükenmekte ağlamaktan, 2 İçim kanıyor; 2 Halkımın yıkımından 2 Yüreğim sızlıyor, 2 Çünkü kent meydanlarında çocuklarla bebekler bayılmakta.

12 Kent meydanlarında yaralılar gibi bayılıp 2 Can çekişirken annelerinin bağrında, 2 ‹‹Ekmekle şarap nerede?›› diye soruyorlar annelerine.

13 Senin için ne diyeyim? 2 Ey Yeruşalim kızı, seni neye benzeteyim? 2 Ey Siyonun erden kızı, sana neyi örnek göstereyim de 2 Seni avutayım? 2 Sendeki gedik deniz kadar büyük, 2 Kim sana şifa verebilir?

14 Peygamberlerin senin için boş ve anlamsız görümler gördüler. 2 Suçunu ortaya çıkarsalardı, eski gönencine kavuşabilirdin; 2 Oysa seni ayartacak boş görümler gördüler.

15 Yoldan geçen herkes el çırparak seninle alay ediyor, 2 Yeruşalim kızına baş sallayıp ıslık çalarak, 2 ‹‹Bütün dünyanın sevinci, güzellik simgesi dedikleri kent bu mu?›› diyorlar.

16 Düşmanlarının hepsi seninle alay etti, 2 Islık çalıp diş gıcırdatarak, 2 ‹‹Onu yuttuk›› diyorlar, 2 ‹‹İşte beklediğimiz gün, sonunda gördük onu.››

17 RAB düşündüğünü yaptı, 2 Geçmişte söylediği sözü yerine getirdi, 2 Yıktı, acımadı, 2 Düşmanı senin haline sevindirdi, 2 Hasımlarını güçlü kıldı. boynuzunu yükseltti››.

18 Halk Rabbe yürekten feryat ediyor. 2 Ey Siyon kızının surları, 2 Gece gündüz gözyaşın sel gibi aksın! 2 Dinlenme, gözüne uyku girmesin!

19 Kalk, gece her nöbet başında haykır, 2 Rabbin huzurunda yüreğini su gibi dök! 2 Her sokak başında açlıktan bayılan çocuklarının başı için Ona ellerini aç.

20 ‹‹Bak, ya RAB, gör! Kime böyle yaptın? 2 Kadınlar çocuklarını, sevgili yavrularını mı yesin? 2 Kâhinle peygamber Rabbin Tapınağında mı öldürülsün?

21 Gençler, yaşlılar sokaklarda, yerlerde yatıyor, 2 Kılıçtan geçirildi erden kızlarımla gençlerim, 2 Öfkelendiğin gün öldürdün onları, acımadan boğazladın.

22 Bir bayram günü davet eder gibi 2 Beni dehşete düşürenleri davet ettin her yandan. 2 RAB'bin öfkelendiği gün kaçıp kurtulan, 2 Sağ kalan olmadı. 2 Sevgiyle büyüttüğüm çocuklarımı 2 Düşmanım yok etti.››