1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,
20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!
21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?
22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
1 Ya RAB, sınayıp tanıdın beni.
2 Oturup kalkışımı bilirsin, 2 Niyetimi uzaktan anlarsın.
3 Gittiğim yolu, yattığım yeri inceden inceye elersin, 2 Bütün yaptıklarımdan haberin var.
4 Daha sözü ağzıma almadan, 2 Söyleyeceğim her şeyi bilirsin, ya RAB.
5 Beni çepeçevre kuşattın, 2 Elini üzerime koydun.
6 Kaldıramam böylesi bir bilgiyi, 2 Başa çıkamam, erişemem.
7 Nereye gidebilirim senin Ruhundan, 2 Nereye kaçabilirim huzurundan?
8 Göklere çıksam, oradasın, 2 Ölüler diyarına yatak sersem, yine oradasın.
9 Seherin kanatlarını alıp uçsam, 2 Denizin ötesine konsam,
10 Orada bile elin yol gösterir bana, 2 Sağ elin tutar beni.
11 Desem ki, ‹‹Karanlık beni kaplasın, 2 Çevremdeki aydınlık geceye dönsün.››
12 Karanlık bile karanlık sayılmaz senin için, 2 Gece, gündüz gibi ışıldar, 2 Karanlıkla aydınlık birdir senin için.
13 İç varlığımı sen yarattın, 2 Annemin rahminde beni sen ördün.
14 Sana övgüler sunarım, 2 Çünkü müthiş ve harika yaratılmışım. 2 Ne harika işlerin var! 2 Bunu çok iyi bilirim.
15 Gizli yerde yaratıldığımda, 2 Yerin derinliklerinde örüldüğümde, 2 Bedenim senden gizli değildi.
16 Henüz döl yatağındayken gözlerin gördü beni; 2 Bana ayrılan günlerin hiçbiri gelmeden, 2 Hepsi senin kitabına yazılmıştı.
17 Hakkımdaki düşüncelerin ne değerli, ey Tanrı, 2 Sayıları ne çok!
18 Kum tanelerinden fazladır saymaya kalksam. 2 Uyanıyorum, hâlâ seninleyim.
19 Ey Tanrı, keşke kötüleri öldürsen! 2 Ey eli kanlı insanlar, uzaklaşın benden!
20 Çünkü senin için kötü konuşuyorlar, 2 Adını kötüye kullanıyor düşmanların.
21 Ya RAB, nasıl tiksinmem senden tiksinenlerden? 2 Nasıl iğrenmem sana başkaldıranlardan?
22 Onlardan tümüyle nefret ediyor, 2 Onları düşman sayıyorum.
23 Ey Tanrı, yokla beni, tanı yüreğimi, 2 Sına beni, öğren kaygılarımı.
24 Bak, seni gücendiren bir yönüm var mı, 2 Öncülük et bana sonsuz yaşam yolunda!