1 För sångmästaren; av David; en psalm.

2 Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.

3 Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur den djupa dyn; han ställde mina fötter på en klippa, han gjorde mina steg fasta;

4 han lade i min mun en ny sång, en lovsång till vår Gud. Det skola många se och varda häpna, och skola förtrösta på HERREN.

5 Säll är den man som sätter sin förtröstan till HERREN; och icke vänder sig till dem som äro stolta och vika av i lögn.

6 Stora äro de under du har gjort, HERRE, min Gud, och de tankar du har tänkt för oss; dig är intet likt. Jag ville förkunna dem och tala om dem, men de stå icke till att räkna.

7 Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag -- öppna öron har du givit mig -- brännoffer och syndoffer begär du icke.

8 Därför säger jag: »Se, jag kommer; i bokrullen är skrivet vad jag skall göra.

9 Att göra din vilja, min Gud, är min lust, och din lag är i mitt hjärta.»

10 Jag bådar glädje, jag förkunnar din rättfärdighet i den stora församlingen; se, jag tillsluter icke mina läppar; du, HERRE, vet det.

11 Din rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjärta, om din trohet och din frälsning talar jag; jag förtiger icke din nåd och din trofasthet för den stora församlingen.

12 Du, HERRE, skall icke tillsluta din barmhärtighet för mig; din nåd och din trofasthet må alltid bevara mig.

13 Ty lidanden omvärva mig, flera än jag kan räkna; mina missgärningar hava tagit mig fatt, så att jag icke kan se; de äro flera än håren på mitt huvud, och mitt mod har övergivit mig.

14 Värdes, o HERRE, rädda mig; HERRE, skynda till min hjälp.

15 Må alla de komma på skam och varda utskämda, som stå efter mitt liv för att förgöra det; må de vika tillbaka och blygas, som önska min ofärd.

16 Må de häpna i sin skam, som säga till mig: »Rätt så, rätt så!»

17 Men alla de som söka dig må fröjdas och vara glada i dig; de som åstunda din frälsning säge alltid: »Lovad vare HERREN!»

18 Är jag ock betryckt och fattig, Herren sörjer dock för mig. Min hjälp och min befriare är du; min Gud, dröj icke.

1 RABbi sabırla bekledim; 2 Bana yönelip yakarışımı duydu.

2 Ölüm çukurundan, 2 Balçıktan çıkardı beni, 2 Ayaklarımı kaya üzerinde tuttu, 2 Kaymayayım diye.

3 Ağzıma yeni bir ezgi, 2 Tanrımıza bir övgü ilahisi koydu. 2 Çokları görüp korkacak 2 Ve RABbe güvenecekler.

4 Ne mutlu RABbe güvenen insana, 2 Gururluya, yalana sapana ilgi duymayana.

5 Ya RAB, Tanrım, 2 Harikaların, düşüncelerin ne çoktur bizim için; 2 Sana eş koşulmaz! 2 Duyurmak, anlatmak istesem yaptıklarını, 2 Saymakla bitmez.

6 Kurbandan, sunudan hoşnut olmadın, 2 Ama kulaklarımı açtın. 2 Yakmalık sunu, günah sunusu da istemedin.

7 O zaman şöyle dedim: ‹‹İşte geldim; 2 Kutsal Yazı tomarında benim için yazılmıştır. 2 Ey Tanrım, senin isteğini yapmaktan zevk alırım ben, 2 Yasan yüreğimin derinliğindedir.››

9 Büyük toplantıda müjdelerim senin zaferini, 2 Sözümü esirgemem, 2 Ya RAB, bildiğin gibi!

10 Zaferini içimde gizlemem, 2 Bağlılığını ve kurtarışını duyururum, 2 Sevgini, sadakatini saklamam büyük topluluktan.

11 Ya RAB, esirgeme sevecenliğini benden! 2 Sevgin, sadakatin hep korusun beni!

12 Sayısız belalar çevremi sardı, 2 Suçlarım bana yetişti, önümü göremiyorum; 2 Başımdaki saçlardan daha çoklar, 2 Çaresiz kaldım.

13 Ne olur, ya RAB, kurtar beni! 2 Yardımıma koş, ya RAB!

14 Utansın canımı almaya çalışanlar, 2 Yüzleri kızarsın! 2 Geri dönsün zararımı isteyenler, 2 Rezil olsunlar!

15 Bana, ‹‹Oh! Oh!›› çekenler 2 Dehşete düşsün utançlarından!

16 Sende neşe ve sevinç bulsun 2 Bütün sana yönelenler! 2 ‹‹RAB yücedir!›› desin hep 2 Senin kurtarışını özleyenler!

17 Bense mazlum ve yoksulum, 2 Düşün beni, ya Rab. 2 Yardımcım ve kurtarıcım sensin, 2 Geç kalma, ey Tanrım!