1 Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sig Jonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv.
2 Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mer vända tillbaka till sin faders hus.
3 Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honom lika kär som sitt eget liv.
4 Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den åt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sin båge och sitt bälte
5 Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sände honom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folket fann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare.
6 Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att hava slagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israels städer, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel, med pukor och trianglar.
7 Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda: »Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.»
8 Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och han sade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava de givit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.»
9 Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och allt framgent.
10 Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att han rasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom han dagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.
11 Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa David fast vid väggen.» Men David böjde sig undan för honom, två gånger.
12 Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom, sedan han hade vikit ifrån Saul.
13 Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjorde honom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledare och anförare.
14 Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var med honom.
15 Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honom än mer.
16 Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var deras ledare och anförare.
17 Och Saul sade till David: »Se, min äldsta dotter, Merab, vill jag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapper man i min tjänst, och för HERRENS krig.» Ty Saul tänkte: »Min hand må icke drabba honom, filistéernas hand må drabba honom.»
18 Men David svarade Saul: »Vem är jag, vilka hava mina levnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel, eftersom jag skulle bliva konungens måg?»
19 När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åt David, blev hon emellertid given till hustru åt meholatiten Adriel. --
20 Men Sauls dotter Mikal hade David kär. Och när man omtalade detta för Saul, behagade det honom.
21 Saul tänkte nämligen: »Jag skall giva henne åt honom, för att hon må bliva honom en snara, så att filistéernas hand drabbar honom.» Och Saul sade till David: »För andra gången kan du nu bliva min måg.»
22 Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så med David: »Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänare hava dig kär; du hör nu bliva konungens måg.»
23 Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Men David sade: »Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungens måg? Jag är ju en fattig och ringa man.»
24 Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: »Så har David sagt.»
25 Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: »Konungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundra filistéer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender.» Saul hoppades nämligen att han skulle få David fälld genom filistéernas hand.
26 När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, ville David gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innan tiden ännu var förlupen,
27 stod David upp och drog åstad med sina män och slog av filistéerna två hundra man. Och David tog deras förhudar med sig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att han skulle bliva konungens måg. Och Saul gav honom så sin dotter Mikal till hustru.
28 Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Sauls dotter Mikal hade honom kär.
29 Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davids fiende för hela livet.
30 Men filistéernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut, hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket berömt.
1 大卫对扫罗说完了话， 约拿单的心和大卫的心就深相契合。约拿单爱大卫如同爱自己的命。
2 从那天起， 扫罗就把大卫留下来， 不让他回到父家去。
3 约拿单与大卫立盟约， 因为他爱大卫如同爱自己的命。
4 约拿单把自己身上的外袍脱下来给大卫， 又把自己的战衣、刀、弓和腰带都给了他。
5 扫罗无论差派大卫到哪里去， 他都去， 并且凡事亨通。于是扫罗立他作军兵的将领。所有的人民和扫罗的臣仆都非常高兴。
6 大卫击杀了那非利士人， 与众人一同回来的时候， 妇女们从以色列各城里出来， 唱歌、跳舞、打鼓、欢呼、击磬迎接扫罗王。
7 妇女们跳舞、歌唱， 说： "扫罗杀死千千！ 大卫杀死万万！ "
8 扫罗非常恼怒， 不喜欢这话， 就说： "他们给大卫万万， 只给我千千， 就只剩下王位没给他。"
9 从那天起， 扫罗就妒忌大卫。
10 第二天， 从 神那里来的恶鬼降在扫罗身上， 他就在家中胡言乱语。大卫照常弹琴， 扫罗手里拿着枪。
11 扫罗把枪掷过去， 心里说： "我要把大卫刺在墙上。"大卫两次避开了他。
12 扫罗惧怕大卫， 因为耶和华与大卫同在， 却离开了扫罗。
13 因此扫罗使大卫离开自己， 立他作千夫长， 大卫就领导众民出入。
14 大卫所行的一切都亨通， 因为耶和华与他同在。
15 扫罗看见大卫所行的十分亨通， 就怕他。
16 但是所有的以色列人和犹大人都爱大卫， 因为他领导他们出入。
17 扫罗对大卫说： "我的大女儿米拉在这里。我要把她赐给你作妻子； 只要你作我的勇士， 为耶和华争战。"原来扫罗心里说： "我不好亲手害他， 让非利士人害他吧。"
18 大卫回答扫罗： "我是谁？我是什么身分？我父家在以色列人中算得什么？我怎么作王的女婿呢？"
19 到了扫罗的女儿米拉该嫁给大卫的时候， 扫罗却把她给了米何拉人亚得列作妻子。
20 扫罗的女儿米甲爱大卫。有人把这事告诉扫罗， 扫罗就欢喜，
21 心里想： "我要把米甲给大卫， 利用米甲作他的陷阱， 好让非利士人的手害他。"于是扫罗对大卫说： "你今天可以第二次作我的女婿。"
22 扫罗吩咐他的臣仆： "你们要私下对大卫说： ‘王喜欢你， 他的臣仆也都爱你， 现在你要作王的女婿！ ’"
23 于是扫罗的臣仆把这些话说给大卫听。大卫说： "你们以为作王的女婿是一件小事吗？我是个贫穷卑微的人。"
24 扫罗的臣仆把大卫所说的这些话都报告了扫罗。
25 扫罗说： "你们要对大卫这样说： ‘王不要什么聘礼， 只要一百个非利士人的包皮， 好在王的仇敌身上报仇。’"扫罗企图使大卫死在非利士人的手里。
26 扫罗的臣仆把这些话告诉了大卫， 大卫就乐意作王的女婿。在日期未满之时，
27 大卫和跟随他的人就起身出去， 在非利士人中击杀了二百人， 把他们的包皮带回来， 满数交给王， 要作王的女婿。于是扫罗把他的女儿米甲给大卫作妻子。
28 扫罗看见耶和华与大卫同在， 又知道自己的女儿米甲也爱大卫，
29 就更怕大卫， 常常与他为敌。
30 非利士人的领袖常常出征， 每逢他们出征， 大卫作事都比扫罗所有的臣仆所作的更亨通， 所以他的名字极为人尊重。