1 Och sifiterna kommo till Saul i Gibea och sade: »David håller sig nu gömd på Hakilahöjden, gent emot ödemarken.»

2 Då bröt Saul upp och drog ned till öknen Sif med tre tusen män utvalda ur Israel, för att söka efter David i öknen Sif.

3 Och Saul lägrade sig på Hakilahöjden, som ligger gent emot ödemarken, vid vägen. Men David uppehöll sig då i öknen. Och när David förnam att Saul hade kommit efter honom in i öknen,

4 sände han ut spejare och fick så full visshet om att Saul hade kommit.

5 Då bröt David upp och begav sig till det ställe där Saul hade lägrat sig; och David såg platsen där Saul låg med sin härhövitsman Abner, Ners son. Saul låg nämligen i vagnborgen, och folket var lägrat runt

6 Och David tog till orda och sade I till hetiten Ahimelek och till Abisai, Serujas son, Joabs broder: »Vem vill gå med mig ned till Saul i lägret?» Då svarade Abisai: »Jag vill gå med dig ditned.»

7 Så kommo då David och Abisai om natten till folket där, och sågo Saul ligga och sova i vagnborgen, med spjutet nedstött i jorden invid huvudgärden; och Abner och folket lågo runt omkring honom.

8 Då sade Abisai till David: »Gud har i dag överlämnat din fiende i din hand; så låt mig nu få spetsa honom fast i jorden med spjutet; det skall ske genom en enda stöt, jag skall icke behöva giva honom mer än den.»

9 Men David svarade Abisai: »Du får icke förgöra honom; ty vem har uträckt sin hand mot HERRENS smorde och förblivit ostraffad?»

10 Och David sade ytterligare: »Så sant HERREN lever, HERREN må själv slå honom, eller ock må hans dödsdag komma i vanlig ordning, eller må han draga ut i strid och så få sin bane;

11 men HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle uträcka min hand mot HERRENS smorde. Tag nu likväl spjutet som står vid hans huvudgärd och vattenkruset; och låt oss sedan gå vår väg.

12 Och David tog spjutet och vattenkruset från Sauls huvudgärd, och sedan gingo de sin väg. Men ingen såg eller märkte det eller ens vaknade, utan allasammans sovo; ty HERREN hade låtit en tung sömn falla över dem.

13 Sedan, när David hade kommit över på andra sidan, ställde han sig på toppen av berget, långt ifrån så att avståndet var stort mellan dem.

14 Och David ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: »Vill du icke svara, Abner?» Abner svarade och sade: »Vem är du som så ropar till konungen?»

15 David sade till Abner: »Du är ju en man som icke har sin like i Israel. Varför har du då icke vakat över din herre, konungen? En av folket har ju kommit in för att förgöra konungen, din herre.

16 Vad du har gjort är icke väl gjort. Så sant HERREN lever, I haden förtjänat att dö, därför att I icke haven vakat över eder herre, HERRENS smorde. Se nu efter: var äro konungens spjut och vattenkruset som stodo vid hans huvudgärd?»

17 Då kände Saul igen Davids röst och sade: »Det är ju din röst, min son David.» David svarade: »Ja, min herre konung.»

18 Och han sade ytterligare: »Varför jagar min herre så efter sin tjänare? Vad har jag då gjort, och vad för ont är i min hand?

19 Må nu min herre konungen höra sin tjänares ord: Om det är HERREN som har uppeggat dig emot mig, så låt honom få känna lukten av en offergåva; men om det är människor, så vare de förbannade inför HERREN, därför att de nu hava drivit mig bort, så att jag icke får uppehålla mig i HERRENS arvedel. De säga ju: 'Gå bort och tjäna andra gudar.'

20 Och må nu icke mitt blod falla på jorden fjärran ifrån HERRENS ansikte, då Israels konung har dragit ut för att söka efter en enda liten loppa, såsom man jagar rapphöns på bergen.»

21 Då sade Saul: »Jag har syndat. Kom tillbaka, min son David; ty jag vill icke mer göra dig något ont, eftersom mitt liv i dag har varit dyrt aktat i dina ögon. Se, ja har handlat i mycket stor dårskap och förvillelse.»

22 David svarade och sade: »Se här är spjutet, o konung; låt nu en av dina män komma hitöver och hämta det.

23 Och HERREN skall vedergälla var och en för hans rättfärdighet och trofasthet. HERREN gav dig ju dag i min hand, men jag ville icke uträcka min hand mot HERRENS smorde.

24 Och likasom ditt liv i dag har varit högt aktat i mina ögon, så så ock mitt liv vara högt aktat i HERRENS ögon, så att han räddar mig ur all nöd.»

25 Saul sade till David: »Välsignad vare du, min son David! Vad du företager dig, det skall du ock förmå utföra.» Därefter gick David sin väg, och Saul vände tillbaka hem igen.

1 西弗人基比亚来见扫罗， 说： "大卫不是在旷野前面的哈基拉山中躲藏起来吗？"

2 扫罗就动身， 下到西弗旷野去， 跟随他的有三千以色列精兵， 要在西弗的旷野寻索大卫。

3 那时， 扫罗在旷野前面的哈基拉山的路旁安营， 大卫仍然住在旷野。大卫看见扫罗来到旷野追寻他，

4 就派出探子， 知道扫罗已经到了纳康。

5 大卫起来， 来到扫罗安营的地方， 看见扫罗和他的元帅， 尼珥的儿子押尼珥睡卧的地方。扫罗睡在军营的中央， 众人都在他的周围安营。

6 大卫问赫人亚希米勒和洗鲁雅的儿子约押的兄弟亚比筛， 说： "谁愿与我一起下到扫罗的营里去呢？"亚比筛回答： "我愿与你一起下去。"

7 于是大卫和亚比筛趁着夜里到了众军那里。扫罗正躺在军营的中央睡着了， 他的矛插在头旁的地上； 押尼珥和众军都躺在他的周围。

8 亚比筛对大卫说： "今天 神把你的仇敌交在你手里了。现在求你容我用矛把他刺透在地上， 一刺就够， 不必再刺。"

9 大卫却对亚比筛说： "不可杀死他， 因为有谁伸手伤害耶和华的受膏者而无罪呢？"

10 大卫说： "我指着永活的耶和华起誓， 他或被耶和华击打， 或死期到了， 或下到战场阵亡了，

11 我在耶和华面前， 绝对不敢伸手伤害耶和华的受膏者。现在， 你可以把扫罗头旁的矛和水袋拿来， 我们就走吧！ "

12 于是大卫从扫罗的头旁拿了矛和水袋， 他们二人就走了。没有人看见， 没有人知道， 也没有人醒来。他们都睡着了， 因为耶和华使他们沉睡。

13 然后大卫过到另一边去， 远远地站在山顶上， 两者之间的距离很远。

14 大卫呼叫众人和尼珥的儿子押尼珥说： "押尼珥啊， 你不答话吗？"押尼珥回答说： "你是谁， 竟敢呼叫王？"

15 大卫对押尼珥说： "你不是一个男子汉吗？以色列人中有谁能与你相比呢？众民中有一个人来要杀害王你的主， 你为什么没有保护王你的主呢？

16 你所作的这事不好。我指着永活的耶和华起誓， 你们都是该死的， 因为你们没有保护你的主， 就是耶和华的受膏者。现在你看看王头旁的矛和水袋在哪里？"

17 扫罗认出是大卫的声音， 就说： "我儿大卫啊！ 这是你的声音吗？"大卫说： "我主我王啊！ 是我的声音。"

18 又说： "我主为什么这样追赶仆人呢？我作了什么？我手里犯了什么过错？

19 现在求我主我王听你仆人的话。如果是耶和华激动你攻击我， 愿耶和华收纳祭物； 如果是人激动你， 愿他们在耶和华面前受咒诅， 因为他们今天把我赶出来， 不容我在耶和华的产业上有分， 说： ‘你去服事别的神吧！ ’

20 现在， 求王不要让我的血流在远离耶和华的地上， 因为以色列王出来寻索我的性命， 就像人在山中猎取一只鹧鸪一样。"

21 扫罗说： "我有罪了， 我儿大卫啊， 你回来吧！ 因为今天你看我的命为宝贵， 我必不再害你。看哪！ 我作了糊涂事了， 并且错得很厉害。"

22 大卫回答说： "看哪！ 王的矛在这里， 可以叫一个仆人过来拿去。

23 耶和华必按着各人的公义和信实报答他； 今天耶和华把你交在我手里， 我却不愿伸手伤害耶和华的受膏者。

24 看哪， 我今天怎样看重你的命， 愿耶和华也怎样看重我的命， 并且救我脱离一切患难。"

25 扫罗对大卫说： "我儿大卫啊， 愿你得福， 你必作成你所要作的， 也必得胜。"于是大卫离去了， 扫罗也回自己的地方去了。