1 Därefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skön syster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek till henne.

2 Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda att han blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon icke vara möjligt att göra henne något.

3 Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davids broder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.

4 Denne sade nu till honom: »Varför ser du var morgon så avtärd ut, du konungens son? Vill du icke säga mig det?» Amnon svarade honom: »Jag har fattat kärlek till min broder Absaloms syster Tamar.»

5 Jonadab sade till honom: »Lägg dig på din säng och gör dig sjuk. När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom: 'Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låt henne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kan få den ur hennes hand att äta.'»

6 Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. När nu konungen kom för att besöka honom, sade Amnon till konungen: »Låt min syster Tamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så att jag kan få dem ur hennes hand att äta.»

7 Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: »Gå till din broder Amnons hus och red till åt honom något att äta.»

8 Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne låg till sängs. Och hon tog deg och knådade den och gjorde därav kakor inför hans ögon och gräddade kakorna.

9 Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon; men han ville icke äta. Och Amnon sade: »Låt alla gå ut härifrån. Då gingo alla ut därifrån.

10 Sedan sade Amnon till Tamar: »Bär maten hitin i kammaren, så att jag får den ur din hand att äta.» Då tog Tamar kakorna som hon hade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.

11 Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta, fattade han i henne och sade till henne: »Kom hit och ligg hos mig, min syster.»

12 Hon sade till honom: »Ack nej, min broder, kränk mig icke; ty sådant får icke ske i Israel. Gör icke en sådan galenskap.

13 Vart skulle jag då taga vägen med min skam? Och du själv skulle ju sedan i Israel hållas för en dåre. Tala nu med konungen; han vägrar nog icke att giva mig åt dig.»

14 Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henne övermäktig och kränkte henne och låg hos henne.

15 Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja, den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek han hade haft till henne. Och Amnon sade till henne: »Stå upp och gå din väg.»

16 Då sade hon till honom: »Gör dig icke skyldig till ett så svårt brott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som du har gjort med mig.»

17 Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge man som han hade till tjänare och sade: »Driven denna kvinna ut härifrån, och rigla du dörren efter henne.»

18 Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor voro konungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur. När tjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,

19 tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsida livklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon lade handen på sitt huvud och gick där ropande och klagande.

20 Då sade hennes broder Absalom till henne: »Har din broder Aminon varit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder. Lägg denna sak icke så på sinnet.» Så stannade då Tamar i sin broder Absaloms hus i svår sorg.

21 Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.

22 Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, ty Absalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans syster Tamar.

23 Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, som ligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.

24 Absalom kom till konungen och sade: »Din tjänare skall nu hava fårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gå med din tjänare.»

25 Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi må icke allasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär.» Och fastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honom sin avskedshälsning.

26 Då sade Absalom: »Om du icke vill, så låt dock min broder Amnon gå med oss.» Konungen frågade honom: »Varför skall just han gå med dig?»

27 Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla de övriga konungasönerna gå med honom.

28 Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: »Sen efter, när Amnons hjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder: 'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan. Det är ju jag som bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsom käcka män.»

29 Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit. Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en på sin mulåsna och flydde.

30 Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om att Absalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke en enda av dem fanns kvar.

31 Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig på marken, under det att alla hans tjänare stodo där med sönderrivna kläder.

32 Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till orda och sade: »Min herre må icke tänka att de hava dödat alla de unga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död. Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då denne kränkte hans syster Tamar.

33 Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har blivit sagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena är död.»

34 Emellertid flydde Absalom. -- När nu mannen som stod på vakt lyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägen bakom honom, vid sidan av berget.

35 Då sade Jonadab till konungen: »Se, där komma konungens söner. Såsom din tjänare sade, så har det gått till.»

36 Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och de brusto ut i gråt. Också konungen och alla hans tjänare gräto häftigt och bitterligen.

37 Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihurs son, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.

38 Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannade han där i tre år.

39 Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty han tröstade sig över att Amnon var död.

1 大卫的儿子押沙龙有一个美丽的妹妹， 名叫他玛； 大卫的儿子暗嫩爱上了她。

2 暗嫩为了他妹妹他玛的缘故， 因爱成病。因为他玛还是处女， 所以暗嫩看来很难对她采取什么行动。

3 暗嫩有一个朋友， 名叫约拿达， 是大卫的哥哥示米亚的儿子。约拿达是一个非常狡猾的人。

4 他问暗嫩说： "王子啊！ 你为什么一天比一天瘦弱呢？你可以告诉我吗？"暗嫩说： "我爱上了我兄弟押沙龙的妹妹他玛。"

5 约拿达对他说： "你可以躺在床上装病。你父亲来看你的时候， 你就对他说： ‘求你叫我的妹妹他玛来， 把食物递给我吃； 叫她在我眼前预备食物， 好使我可以看见， 也可以从她的手中取食。’"

6 于是暗嫩躺着装病。王来看他， 暗嫩对王说： "求你叫我的妹妹他玛来， 叫她在我眼前给我做两个饼， 我可以从她的手里拿过来吃。"

7 大卫就派人到宫里去对他玛说： "你到你哥哥暗嫩的屋里去， 为他预备食物。"

8 他玛就到她哥哥暗嫩的屋里去； 暗嫩正躺着。他玛取了点面， 把面和好， 就在暗嫩面前做饼， 并且把饼烤熟了。

9 她拿过锅来， 在他面前把饼倒出来， 暗嫩却不肯吃， 他说： "叫众人离开我出去！ "众人就都离开他出去了。

10 暗嫩对他玛说： "把食物带到卧房来， 我好从你的手里拿过来吃。"他玛拿着她做好的饼， 进了卧房， 到她哥哥暗嫩那里去。

11 他玛上到他面前， 给他吃的时候， 暗嫩却拉住她， 对她说： "妹妹， 来与我同寝吧！ "

12 他玛对他说： "不要！ 哥哥！ 不要污辱我！ 在以色列中不可作这样的事。你不要作这丑事。

13 至于我， 我到哪里除去我的耻辱呢？至于你， 你在以色列中也会成了一个愚妄的人。现在请你去对王说， 他必不会禁止我归你的。"

14 但暗嫩不肯听她的话， 他又比他玛有力， 就污辱了她， 与她同寝。

15 事后， 暗嫩非常恨她； 他对他玛的恨比以前对她的爱更大， 所以暗嫩对她说： "你起来！ 走吧！ "

16 他玛却对他说： "我的哥哥啊， 不！ 你赶我出去的这罪比你刚才与我所行的罪更大了。"但是暗嫩不肯听她的话，

17 就叫了侍候他的仆人来， 说： "把这女人从我面前赶到外面去， 然后把门锁上。"

18 那时他玛身上穿着长袖彩衣， 因为未嫁的公主都是这样穿的。那侍候暗嫩的仆人把她赶到外面去， 随后把门锁上。

19 他玛把尘土撒在自己的头上， 撕裂身上的长袖彩衣， 又把一只手放在头上， 一边行走一边哭叫。

20 她哥哥押沙龙问她： "是不是你哥哥暗嫩与你亲近了？我妹妹啊， 你现在不要作声， 他是你的哥哥， 你不要把这事放在心上。"于是他玛孤单凄凉地住在她哥哥押沙龙的家里。

21 大卫王听见了这一切事， 就非常生气。

22 押沙龙什么话都没有对暗嫩说。押沙龙恨暗嫩， 因为暗嫩污辱了他的妹妹他玛。

23 两年以后， 在以法莲边界的巴力．夏琐， 押沙龙雇了人为他剪羊毛， 押沙龙邀请王所有的儿子到那里去。

24 押沙龙去见王说： "看哪！ 现在你的仆人雇了人剪羊毛； 请王和王的臣仆与我一同去。"

25 王对押沙龙说： "不！ 我儿， 我们不必都去， 免得我们成为你的重担。"押沙龙再三勉强王去， 王还是不肯去， 只是为他祝福。

26 押沙龙说： "王若是不去， 求王让我的哥哥暗嫩与我一同去。"王问他： "为什么要他与你一同去呢？"

27 押沙龙再三求王， 王就派暗嫩和王所有的儿子与他一同去。

28 押沙龙吩咐他的仆人说： "你们注意！ 暗嫩酒酣耳热的时候， 我对你们说： ‘击杀暗嫩！ ’你们就把他杀死。不要惧怕， 这不是我吩咐你们的吗？你们要坚强， 作勇敢的人。"

29 押沙龙的仆人就照押沙龙所吩咐的， 向暗嫩行了。王所有的儿子就起来， 各人骑上自己的骡子逃跑了。

30 他们还在路上的时候， 有消息传到大卫那里， 说： "押沙龙杀了王所有的儿子， 没有剩下一个。"

31 王就起来， 撕裂衣服， 躺在地上。侍立在他身旁的所有臣仆， 也都撕裂衣服。

32 大卫的哥哥示米亚的儿子约拿达说： "我主不要以为所有的年轻人、王的儿子都被杀死了。其实死的只有暗嫩一人； 自从暗嫩污辱了押沙龙的妹妹他玛那一天起， 押沙龙就定意要杀死他了。

33 现在我主我王不要把这事放在心上， 以为王所有的儿子都死了。其实死的只有暗嫩一人。"

34 押沙龙逃走了。守望的年轻人举目观看， 看见许多人从后面山坡旁边的路而来。

35 约拿达对王说： "看哪！ 王的儿子都回来了。正如你仆人所说的， 事情果然是这样。"

36 他刚说完了， 王的众子就都来到了， 他们都放声大哭； 王和他所有的臣仆也都号咷痛哭。

37 押沙龙逃亡， 走到基述王亚米忽的儿子达买那里去了。大卫天天为他的儿子哀伤。

38 押沙龙逃亡， 逃到基述那里去， 在那里住了三年。

39 大卫的心不再怀恨押沙龙， 对暗嫩的死也不再那么难过了。