1 Och David mönstrade sitt folk och satte över- och underhövitsmän över dem.

2 Därefter lät David folket tåga åstad: en tredjedel under Joabs befäl, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders, befäl, och en tredjedel under gatiten Ittais befäl. Och konungen sade till folket: »Jag vill ock själv draga ut med eder.»

3 Men folket svarade: »Du får icke draga ut; ty om vi måste fly, aktar ingen på oss, och om hälften av oss bliver dödad, aktar man icke heller på oss, men du är nu så god som tio tusen av oss. Därför är det nu bättre att du står redo att komma oss till hjälp från staden.

4 Då sade konungen till dem: »Vad I ansen vara bäst vill jag göra.» Och konungen ställde sig vid sidan av porten, under det att allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.

5 Men konungen bjöd Joab, Abisai och Ittai och sade: »Faren nu varligt med den unge mannen Absalom.» Och allt folket hörde huru konungen så bjöd alla hövitsmännen angående Absalom.

6 Så drog då folket ut på fältet mot Israel, och striden stod i Efraims skog.

7 Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare, och många stupade där på den dagen: tjugu tusen man.

8 Och striden utbredde sig över hela den trakten; och skogen förgjorde mer folk, än svärdet förgjorde på den dagen.

9 Och Absalom kom i Davids tjänares väg. Absalom red då på sin mulåsna; och när mulåsnan kom under en stor terebint med täta grenar, fastnade hans huvud i terebinten, så att han blev hängande mellan himmel och jord, ty mulåsnan som han satt på sprang sin väg.

10 Och en man fick se det och berättade för Joab och sade: »Jag såg där borta Absalom hänga i en terebint.»

11 Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: »Om du såg det, varför slog du honom då icke strax till jorden? Jag skulle då gärna hava givit dig tio siklar silver och ett bälte.»

12 Men mannen svarade Joab: »Om jag ock finge väga upp tusen siklar silver i mina händer, skulle jag dock icke vilja uträcka min hand mot konungens son, ty konungen bjöd ju dig och Abisai och Ittai, så att vi hörde det: 'Tagen vara, I alla, på den unge mannen Absalom.'

13 Dessutom, om jag lömskt hade förgripit mig på hans liv, så hade du säkerligen lämnat mig i sticket, eftersom intet kan förbliva dolt för konungen.»

14 Joab sade: »Jag vill icke på detta sätt förhala tiden med dig.» Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absaloms bröst, medan denne ännu var vid liv, där han hängde under terebinten.

15 Sedan kommo tio unga män, Joabs vapendragare, ditfram, och av dem blev Absalom till fullo dödad.

16 Och Joab lät stöta i basunen, och folket upphörde att förfölja Israel, ty Joab ville skona folket.

17 Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogen och staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Men hela Israel flydde, var och en till sin hydda.

18 Och Absalom hade, medan han ännu levde, låtit resa åt sig en stod som står i Konungsdalen; ty han tänkte: »Jag har ingen son som kan bevara mitt namns åminnelse. Den stoden hade han uppkallat efter sitt namn, och den heter ännu i dag Absaloms minnesvård.

19 Och Ahimaas, Sadoks son, sade: »Låt mig skynda åstad och förkunna för konungen glädjebudskapet att HERREN har dömt honom fri ifrån hans fienders hand.»

20 Men Joab svarade honom: »I dag bliver du ingen glädjebudbärare; en annan dag må du förkunna glädjebudskap, men denna dag förkunnar du icke något glädjebudskap, eftersom nu konungens son är död.»

21 Därefter sade Joab till en etiopier: »Gå och berätta för konungen vad du har sett.» Då föll etiopiern ned för Joab och skyndade därpå åstad.

22 Men Ahimaas, Sadoks son; sade ännu en gång till Joab: »Låt också mig, vad än må ske, få skynda åstad, efter etiopiern.» Joab sade: »Varför vill du skynda åstad, min son, då detta ju icke kan vara ett glädjebudskap som skaffar dig någon lön?»

23 Han svarade: »Vad än må ske vill jag skynda åstad.» Då sade han till honom: »Så skynda då.» Och Ahimaas skyndade åstad och tog vägen över Jordanslätten och hann om etiopiern.

24 Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket invid muren; när han där lyfte upp sina ögon, fick han se en man komma ensam springande.

25 Väktaren ropade och förkunnade det för konungen. Då sade konungen: »Är han ensam, så har han ett glädjebudskap att kungöra.» Och han kom allt närmare.

26 Därefter fick väktaren se en annan man komma springande; då ropade väktaren till portvaktaren och sade: »Nu ser jag åter en man komma ensam springande.» Konungen sade: »Denne är ock en glädjebudbärare.»

27 Och väktaren sade: »Efter sitt sätt att springa tyckes mig den förste vara Ahimaas, Sadoks son.» Då sade konungen: »Det är en god man; han kommer säkerligen med ett gott glädjebudskap.»

28 Och Ahimaas ropade och sade till konungen: »Allt väl!» Därefter föll han ned till Jorden på sitt ansikte inför konungen och sade: »Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit de människor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!»

29 Då frågade konungen: »Står det väl till med den unge mannen Absalom?» Ahimaas svarade: »Jag såg en stor hop folk, när Joab avsände konungens andre tjänare och mig, din tjänare; men jag vet icke vad det var.»

30 Konungen sade: »Gå åt sidan och ställ dig där.» Då gick han åt sidan och blev stående där

31 Just då kom etiopiern. Och etiopiern sade: »Mottag, min herre konung, det glädjebudskapet att HERREN i dag har dömt dig fri ifrån alla de mäns hand, som hava rest sig upp mot dig.»

32 Konungen frågade etiopiern: »Står det väl till med den unge mannen Absalom?» Etiopiern svarade: »Må det så gå med min herre konungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för att göra dig ont, såsom det har gått med den unge mannen.

33 Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen över porten och grät. Och under det att han gick, ropade han så: »Min son Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått dö i ditt ställe! Absalom, min son, min son!»

1 大卫数点了跟随他的人， 亦立千夫长、百夫长率领他们。

2 大卫派遣众人出战： 三分之一在约押手下， 三分之一在约押的兄弟、洗鲁雅的儿子亚比筛手下， 三分之一在迦特人以太手下。大卫对众人说： "我也必与你们一同出战。"

3 众人却说： "你不可以出战。因为如果我们逃跑， 他们不会把我们放在心上， 即使我们死了一半， 他们也不会把我们放在心上。因为你一个人抵得上我们一万人； 所以你最好还是留在城里， 随时支援我们。"

4 王对他们说： "你们看怎么好， 我就怎样作吧！ "于是王站在城门旁边， 众人组成百人一队或千人一队出发了。

5 王吩咐约押、亚比筛和以太说： "为我的缘故， 你们要宽待那年轻人押沙龙。"王为押沙龙吩咐众将领的话， 众人都听到了。

6 众人出到田野迎战以色列人； 战争发生在以法莲的树林里。

7 在那里， 以色列人在大卫的臣仆面前被打败了； 那天被杀的人很多， 共有二万人。

8 战事在那里蔓延到全地； 那一天， 树林所吞灭的比刀剑所吞灭的更多。

9 押沙龙偶然遇上了大卫的臣仆。那时押沙龙骑着骡子， 骡子从一棵大橡树茂密的树枝下经过， 押沙龙的头发被橡树枝紧紧勾住， 他就吊在空中， 他所骑的骡子却跑开了。

10 有一个人看见了， 就告诉约押说： "看哪！ 我看见押沙龙悬在一棵橡树上。"

11 约押对那向他报告的人说： "你既然看见了， 为什么不当场把他击杀， 落在地上呢？那样， 我就赏赐你一百一十四克银子和一条腰带。"

12 那人回答约押： "就是量十一公斤银子放在我手中， 我也不敢伸手伤害王的儿子， 因为我们亲耳听见王吩咐你、亚比筛和以太说： ‘你们要为我的缘故， 照顾那年轻人押沙龙。’

13 我若是胆大妄为伤害了他的性命， 那时你也不会维护我。"

14 约押说： "我不能与你这样耽误时间。"于是约押手里拿起三根短矛， 趁押沙龙还悬挂在橡树上的时候， 就刺透了他的心。

15 给约押拿武器的十个年轻人围着押沙龙， 攻击他， 把他杀死。

16 约押吹响号角， 众人就回来， 不再追赶以色列人； 因为约押拦阻众人继续追赶。

17 他们把押沙龙的尸体抬起来， 丢在树林中的一个大坑里， 又在上面堆起一大堆石头。以色列众人都逃跑， 各回自己的家去了。

18 押沙龙生前曾在王谷为自己立了一根石柱， 因为他想： "我没有儿子记念我的名字。"他就以自己的名字称那石柱。因此人称那石柱为押沙龙柱， 直到今日。

19 撒督的儿子亚希玛斯说： "让我跑去， 把这好消息向王报告， 就是耶和华已经把他从仇敌的手中拯救出来了。"

20 约押对他说： "你今天不可去报消息， 改天才可以去报。你今天不可去报消息， 因为王的儿子死了。"

21 于是约押对一个古实人说： "你去把你所看见的告诉王吧！ "那古实人叩拜了约押， 就跑去了。

22 撒督的儿子亚希玛斯又对约押说： "不管怎样， 请让我也跟着那古实人跑去。"约押说： "你为什么要跑去呢？我儿， 你是不会得到报消息的赏赐的。"

23 "不管怎样， 请让我跑去！ "于是约押对他说： "你跑去吧！ "亚希玛斯就沿着约旦河大道跑去， 赶过了那古实人。

24 那时， 大卫正坐在内外城门中间的地方。守望的人上到城楼的平顶上， 举目观看， 见有一个人独自跑来。

25 守望的人就喊叫， 把这事告诉王； 王说： "他若是单独一人， 必是来报好消息的。"那人越走越近了。

26 后来， 守望的人又看见另一个人跑来， 就对守城门的人喊叫， 说： "看哪！ 又有一个人独自跑来！ "王说： "这也必是来报好消息的。"

27 守望的人说： "我看前头那人的跑法好像撒督的儿子亚希玛斯的跑法一样。"王说： "他是个好人， 必是带好消息来的。"

28 亚希玛斯向王呼叫， 说： "平安！ "就脸伏于地， 叩拜王， 说： "耶和华你的 神是应当称颂的， 因为他已经把举手攻击我主我王的人交给你了！ "

29 王问： "那年轻人押沙龙平安不平安？"亚希玛斯回答： "约押差派王的仆人， 就是你的仆人我来的时候， 我看见有大动乱， 却不知道是什么事。"

30 王说： "你退到一旁， 站在那里！ "他就退到一旁， 站在那里。

31 那古实人也到了。他说： "有好消息报给我主我王； 今天耶和华已经救你脱离那些起来攻击你的人的手了！ "

32 王问古实人： "那年轻人押沙龙平安吗？"古实人回答： "愿我主我王的仇敌和一切来攻击你、伤害你的人， 都像那年轻人一样。"

33 王悲恸得全身发抖， 就上城楼去哀哭。他一面走一面这样说： "我儿押沙龙啊！ 我儿， 我儿押沙龙啊！ 但愿我替你死。押沙龙啊！ 我儿， 我儿啊！ "（本节在《马索拉抄本》为19:1）