1 När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blev Paulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vid namn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.
2 Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulle anlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hade med oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.
3 Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemötte Paulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner där och åtnjuta deras omvårdnad.
4 När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersom vinden låg emot.
5 Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien och Pamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.
6 Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.
7 Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo med knapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam, seglade vi in under Kreta vid Salmone.
8 Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram till en ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.
9 Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfarten begynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redan förbi. Paulus varnade dem då
10 och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföra vedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last och skepp, utan ock för våra liv.»
11 Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än på det som Paulus sade.
12 Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertalet av den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka om man kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som ligger skyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stanna över vintern.
13 Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig hava målet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.
14 Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande ned från ön; det var den så kallade nordostorkanen.
15 Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp mot vinden, gåvo vi efter och läto det driva.
16 När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock, fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.
17 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo de nödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade att bliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och läto skeppet så driva.
18 Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte de dagen därefter en del av lasten över bord.
19 På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.
20 Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts, och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp om räddning.
21 Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulus upp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig och icke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessa vedervärdigheter och denna olycka.
22 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av eder skall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.
23 Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jag också tjänar, och stod bredvid mig och sade:
24 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; och se, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'
25 Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan till Gud, att så skall ske som mig är sagt.
26 Men på en ö måste vi bliva kastade.»
27 När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiska havet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att de närmade sig något land.
28 De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommit ett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femton famnars djup.
29 Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, och kastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtade efter att det skulle dagas.
30 Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade ned skeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra ut ankaren ifrån förskeppet.
31 Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessa stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»
32 Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och läto den fara.
33 Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att taga sig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntat och förblivit fastande, utan att förtära något.
34 Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skall förhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall ett huvudhår gå förlorat.
35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud i allas åsyn och bröt det och begynte äta.
36 Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.
37 Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosex personer.
38 Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i havet.
39 När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varse en vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låta skeppet driva upp på denna.
40 De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar i havet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
41 De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Där fastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppet begynte brytas sönder av vågsvallet.
42 Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunna fly undan simmande.
43 Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför i deras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sig i vattnet och söka komma i land,
44 och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga på plankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för alla att komma välbehållna i land.
1 他们决定要我们坐船往意大利去， 就把保罗和别的囚犯， 交给皇家军营里的一个百夫长， 名叫犹流。
2 有一艘亚大米田来的船， 要开往亚西亚沿岸一带的地方， 我们上去， 船就开了。跟我们在一起的， 还有马其顿的帖撒罗尼迦人亚里达古。
3 第二天到了西顿， 犹流宽待保罗， 准他去看看朋友， 接受他们的招待。
4 我们又从那里开船， 因为逆风， 就沿着塞浦路斯背风而行。
5 渡过基利家和旁非利亚对开的海面， 就到了吕家的每拉。
6 百夫长在那里找到一艘亚历山太来的船， 要开往意大利去， 就叫我们上了那船。
7 一连几天， 船都走得很慢， 好不容易才到了革尼土的对面。因为有风阻挡着我们， 就沿着克里特背风而行， 从撒摩尼对面经过，
8 沿着海岸行驶， 航程很艰难， 后来才到了靠近拉西亚城一个名叫美港的地方。
9 过了相当的时候， 连禁食节也过去了， 所以航行很危险， 保罗就劝告他们， 说：
10 "各位， 我看这次航行， 不单货物和船只要遭到损失， 大受破坏， 连我们的性命也难保。"
11 但百夫长宁愿相信船长和船主的话， 却不相信保罗所说的。
12 而且这港口不适宜过冬， 所以大多数人主张离开那里， 也许可以到非尼基去过冬。非尼基是克里特的一个港口， 一面向西南， 一面向西北。
13 这时南风徐徐地吹来， 他们以为风势有利， 就起锚沿着克里特航行。
14 可是过了不久， 有一股名叫"友拉革罗"（"友拉革罗"意即"东北风"）的飓风， 向岛上吹袭。
15 船给风困住了， 不能迎风前行， 只好随着风向飘流。
16 有一个小岛名叫高达， 我们就在这岛的背风岸急航， 好不容易才把救生艇拉住。
17 水手把艇拉上来， 用缆索绕过船身捆好。他们怕船在赛耳底搁浅， 就收下船帆， 任船飘流。
18 风浪把我们颠簸得很厉害， 第二天他们就把货物拋在海里，
19 第三天又亲手把船上的用具扔掉。
20 好几天， 都看不见星星和太阳， 狂风大浪催逼着我们， 这样看来， 我们连生还的希望都没有了。
21 大家很久没有吃饭了， 保罗就站在他们中间， 说： "各位， 你们本来应该听我的话不离开克里特， 就不会遭受这场损失和破坏了。
22 现在我劝你们放心。除了这艘船以外， 你们没有一个人会丧命的。
23 因为我所归属所事奉的 神， 他的使者昨天夜里站在我的旁边， 说：
24 ‘保罗， 不要怕。你必定可以站在凯撒面前； 神已经把那些和你同船的人赐给你了。’
25 所以， 各位请放心。我相信 神对我怎样说， 也必怎样成就。
26 不过我们必会搁浅在一个海岛上。"
27 到了第十四天的晚上， 我们在亚得里亚海飘来飘去。约在半夜的时候， 水手以为接近了陆地，
28 就探测一下， 深三十六公尺； 稍往前行， 再探测一下， 深二十七公尺。
29 他们怕我们会在乱石上搁浅， 就从船尾拋下四个锚， 期待着天亮。
30 水手们想要离船逃走， 就把救生艇放在海上， 假装要从船头拋锚的样子。
31 保罗对百夫长和士兵说： "这些人若不留在船上， 你们就性命难保！ "
32 于是士兵砍断救生艇的绳子， 任它掉下去。
33 天快亮的时候， 保罗劝大家吃饭， 说： "你们一直不吃东西， 挨饿苦候， 到今天已经十四天了！
34 所以， 我劝你们吃点饭， 这可以维持你们的性命！ 因为你们没有人会失掉一根头发。"
35 保罗说了这话， 就拿起饼来， 在众人面前感谢 神， 然后擘开来吃。
36 于是大家都安心吃饭了。
37 我们在船上的共有二百七十六人，
38 大家吃饱了， 把麦子拋在海里， 好减轻船的负荷。
39 天亮的时候， 他们不认得那个地方， 只看见一个可以登岸的海湾， 就有意尽可能把船拢岸。
40 于是把锚砍掉， 丢在海里， 同时又松开舵绳， 拉起前帆， 顺风向岸驶去。
41 但在海水夹流的地方， 船就搁了浅， 船头胶着不动， 船尾被海浪冲击， 就损坏了。
42 士兵想把囚犯都杀掉， 免得有人游泳逃脱。
43 但百夫长想要救保罗， 就阻止他们这样行。他吩咐会游泳的跳下水去， 先到岸上，
44 其余的人可以用木板， 或船上的器具上岸。这样， 大家都安全地上岸了。