1 Och han sade till mig: »Du människobarn, ät vad du här finner, ät upp denna rulle, och gå sedan åstad och tala till Israels hus.»

2 Då öppnade jag min mun, och han gav mig rullen att äta.

3 Och han sade till mig: »Du människobarn, du måste mätta din buk och fylla dina inälvor med den rulle som jag nu giver dig.» Och jag åt, och den var i min mun söt såsom honung.

4 Och han sade till mig: »Du människobarn, gå bort till Israels hus och tala till dem med mina ord.

5 Ty du bliver ju icke sänd till ett folk med obegripligt språk och trög tunga, utan till Israels hus,

6 icke till mångahanda folk med obegripligt språk och trög tunga, vilkas tal du icke förstår; sannerligen, sände jag dig till sådana, så skulle de höra på dig

7 Men Israels hus vill icke höra på dig, ty de vilja icke höra på mig; hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade hjärtan.

8 Men se, jag gör ditt ansikte hårt såsom deras ansikten, och din panna hård såsom deras pannor.

9 Ja, jag gör din panna hård såsom diamant, hårdare än flinta. Du skall icke frukta för dem och icke förfäras för dem, då de nu äro ett gensträvigt släkte.»

10 Och han sade till mig: »Du människobarn, allt vad jag talar till dig skall du upptaga i ditt hjärta och höra med dina öron.

11 Och gå bort till dina fångna landsmän, och tala till dem och säg till dem: 'Så säger Herren, HERREN' -- evad de nu höra därpå eller icke.»

12 Och en andekraft lyfte upp mig, och jag hörde bakom mig ljudet av ett väldigt dån: »Lovad vare HERRENS härlighet, där varest den är!»,

13 så ock ljudet av väsendenas vingar, som rörde vid varandra, och ljudet av hjulen jämte dem och ljudet av ett väldigt dån.

14 Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig bort, och jag färdades åstad, bedrövad och upprörd i min ande, och HERRENS hand var stark över mig.

15 Och jag kom till de fångna i Tel-Abib, till dem som bodde vid strömmen Kebar, till den plats där de bodde; och jag satt där ibland dem i sju dagar, försänkt i djup sorg.

16 Men efter sju dagar kom HERRENS ord till mig; han sade:

17 »Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus, för att du å mina vagnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun.

18 Om jag säger till den ogudaktige: 'Du måste dö' och du då icke varnar honom, ja, om du icke säger något till att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand.

19 Men om du varnar den ogudaktige och han likväl icke vänder om från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.

20 Och om en rättfärdig man vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, så skall jag lägga en stötesten i hans väg, och han skall dö. Om du då icke har varnat honom, så skall han väl dö genom sin synd, och den rättfärdighet som han förr har övat skall icke varda ihågkommen, men hans blod skall jag utkräva av din hand.

21 Men om du har varnat den rättfärdige, för att han, den rättfärdige, icke skall synda, och han så avhåller sig från synd, då skall han förvisso få leva, därför att han lät varna sig, och du själv har då räddat din själ.»

22 Och HERRENS hand kom där över mig, och han sade till mig: »Stå upp och gå ut på slätten; där skall jag tala med dig.»

23 Då stod jag upp och gick ut på slätten; och se, där stod HERRENS härlighet, alldeles sådan som jag hade sett den vid strömmen Kebar; och jag föll ned på mitt ansikte.

24 Men en andekraft kom i mig och reste upp mig på mina fötter. Och han talade med mig och sade till mig: »Gå och stäng dig inne i ditt hus.

25 Och se, du människobarn, bojor skola läggas på dig, och du skall bliva bunden med sådana, så att du icke kan gå ut bland de andra.

26 Och jag skall låta din tunga låda vid din gom, så att du bliver stum och icke kan bestraffa dem, då de nu äro ett gensträvigt släkte.

27 Men när jag talar med dig, skall jag upplåta din mun, så att du kan säga till dem: 'Så säger Herren, HERREN.' Den som då vill höra, han höre, och den som icke vill, han höre icke, då de nu äro ett gensträvigt släkte.»

1 他对我说： "人子啊， 把你得到的吃下去吧！ 吃下这书卷， 然后去向以色列家说话。"

2 于是我把口张开， 他就给我吃下那书卷。

3 他又对我说： "人子啊！ 把我赐给你的那书卷吃下去， 填满你的肚子。"于是我吃了， 这书卷在我口里像蜜糖一样甘甜。

4 他对我说： "人子啊， 你去！ 到以色列家那里， 把我的话告诉他们。

5 你受差派不是到一个说话难明、言语难懂的民族那里去， 而是到以色列家去；

6 不是到说话难明、言语难懂的众多民族那里去， 他们的话是你听不懂的。但是， 如果我差派你到他们那里去， 他们必听从你。

7 以色列家却不肯听从你， 因为他们不肯听从我， 整个以色列家都是额坚心硬的。

8 看哪！ 我要使你的脸硬过他们的脸， 使你的额硬过他们的额。

9 我要使你的额好像最坚硬的宝石， 比火石更硬。他们虽然是叛逆的民族， 你却不要怕他们， 在他们面前， 也不要惊惶。"

10 他又对我说： "人子啊！ 我对你说的一切话， 你都要留心听， 记在心里。

11 你去， 到被掳的人民那里， 向他们宣讲； 他们或听或不听， 你只要对他们说： ‘主耶和华这样说。’"

12 那时， 灵使我升起， 我就听见后面有轰轰的响声： "耶和华的居所显现出来的荣耀是应当称颂的！ "

13 我又听见那些活物的翅膀彼此相碰的声音和活物旁边的轮子的声音， 以及轰轰的响声。

14 灵使我升起， 把我提去。那时我心灵忿激、愁苦。耶和华的手强而有力临到我身上。

15 于是我来到提勒．亚毕被掳的人那里， 他们住在迦巴鲁河边。我在他们居住的地方坐了七天， 在他们中间震惊得不知所措。

16 过了七天， 耶和华的话临到我说：

17 "人子啊， 我立了你作以色列家守望的人， 所以你要聆听我口中的话， 替我警告他们。

18 如果我对恶人说： ‘你必定死亡！ ’你却不警告他， 也不警戒他离开恶行， 好救他的性命， 这恶人就必因自己的罪孽死亡。但我要因他的死追究你。

19 如果你警告恶人， 他仍不离开他的罪恶和他的恶行， 他就必因自己的罪孽死亡， 你却救了自己的性命。

20 如果义人偏离正义， 行事邪恶， 我必把绊脚石放在他面前， 他必定死亡； 因为你没有警告他， 他必因自己的罪死亡。他素常所行的义， 也必不被记念。但我要因他的死追究你。

21 如果你警告义人不要犯罪， 他就不犯罪。他因为接受警告， 就必存活， 你也救了自己的性命。"

22 耶和华的手在那里临到我身上， 他对我说： "你起来， 出到平原去， 在那里我要向你说话。"

23 于是， 我起来， 出到平原去， 看见耶和华的荣耀停在那里， 这荣耀就像我在迦巴鲁河边看见的一样。于是我俯伏在地。

24 灵进到我里面， 使我站立起来， 耶和华对我说： "你进去， 把自己关在家里。

25 人子啊！ 人要用绳子把你捆绑起来， 使你不能出到他们中间去。

26 我要使你的舌头贴住上膛， 使你变成哑巴， 不能作责备他们的人， 因为他们是叛逆的民族。

27 但我对你说话的时候， 我必开你的口， 你就要对他们说： ‘主耶和华这样说。’肯听的就让他听， 不肯听的， 就由他不听吧， 因为他们是叛逆的民族。"