1 Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;

2 och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet från himmelen upphörde.

3 Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra femtio dagar begynte vattnet avtaga.

4 Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.

5 Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.

6 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken,

7 och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden.

8 Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken.

9 Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.

10 Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken.

11 Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.

12 Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.

13 I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.

14 Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden alldeles torr.

15 Då talade Gud till Noa och sade:

16 »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners hustrur.

17 Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»

18 Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur.

19 Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina släkten.

20 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.

21 När HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort.

22 Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»

1 神顾念挪亚和所有与他一同在方舟里的走兽和牲畜； 神使风吹过大地， 水就渐渐退了。

2 深渊的泉源和天上的窗户， 都关闭起来； 天降的大雨也止住了。

3 水从地上不断退去， 过了一百五十天， 水就消退了。

4 七月十七日， 方舟停在亚拉腊山上。

5 水继续消退， 直到十月； 到了十月初一， 山顶都露出来了。

6 过了四十天， 挪亚开了他所做的方舟的窗户，

7 放了一只乌鸦出去。地上的水还没有干， 那乌鸦就一直飞来飞去。

8 他又放了一只鸽子出去， 要看看水从地上退了没有。

9 因为遍地都是水， 那鸽子找不着歇脚的地方， 就回到挪亚的方舟那里； 于是， 挪亚伸出手去， 把鸽子接进方舟里来。

10 他再等了七天， 又把鸽子从方舟里放出去。

11 到了黄昏的时候， 鸽子回到挪亚那里， 嘴里叼着一块新摘下来的橄榄树叶， 挪亚就知道地上的水已经退了。

12 挪亚再等了七天， 又把鸽子放出去， 鸽子就再没有回到他那里。

13 到挪亚六百零一岁的时候， 就在正月初一， 地上的水都干了； 挪亚移开方舟的盖看看， 见地面已经干了。

14 到了二月二十七日， 大地就都干了。

15 神告诉挪亚说：

16 "你要从方舟出来， 你和你的妻子、儿子， 以及儿媳都要和你一同出来。

17 所有和你在一起有生命的活物： 飞鸟、牲畜和一切在地上爬行的动物， 你都要带出来， 使它们可以在地上滋生、繁殖， 也可以在地上增多。"

18 于是， 挪亚出来了， 他的儿子、妻子和儿媳都与他一同出来了；

19 各样走兽、牲畜、飞禽和各样在地上爬行的动物， 各从自己的族类， 都出了方舟。

20 挪亚给耶和华筑了一座祭坛， 拿各样洁净的牲畜和飞禽， 献在祭坛上作为燔祭。

21 耶和华闻了那馨香的气味， 就心里说： "我必不再因人的缘故咒诅这地（因为人从小时开始心中所想的都是邪恶的）； 我也必不再照着我作过的， 击杀各样的活物。

22 大地尚存之日， 播种、收割， 寒暑、冬夏、白昼和黑夜必然循环不息。"