1 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son till en sköka; och Jeftas fader var Gilead.
2 Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hans hustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade till honom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är son till en kvinna som icke är hans hustru.»
3 Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landet Tob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtåg med honom.
4 Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.
5 Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldste i Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.
6 Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vi strida mot Ammons barn.»
7 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig och drivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när I ären i nöd, komma till mig?»
8 De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nu kommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida mot Ammons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileads inbyggare.»
9 Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbaka för att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld, så vill jag ock sedan vara eder hövding.»
10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal. Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»
11 Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honom till hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade inför HERREN i Mispa allt vad han hade sagt.
12 Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lät säga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emot mig och angripit mitt land?»
13 Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drog upp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända till Jabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»
14 Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung
15 och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagit något land vare sig från Moab eller från Ammons barn.
16 Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genom öknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,
17 skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låt mig tåga genom ditt land.' Men konungen i Edom hörde icke därpå. De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville icke heller Då stannade Israel i Kades.
18 Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land och Moabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig på andra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon är Moabs gräns.
19 Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung, konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt oss genom ditt land tåga dit vi skola.'
20 Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sitt land, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig i Jahas; där in- lät han sig i strid med Israel.
21 Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israels hand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernas land, ty dessa bodde då i detta land.
22 De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok, och från öknen ända till Jordan.
23 Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sitt folk Israel, skulle du taga deras land i besittning!
24 Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, det tager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud, fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.
25 Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sons konungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist med Israel eller giva sig i strid med dem.
26 När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydande orter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på båda sidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icke tagit detta ifrån oss?
27 Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, då du nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellan Israels barn och Ammons barn.»
28 Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honom genom sändebuden.
29 Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead och Manasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead tågade han fram mot Ammons barn.
30 Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver Ammons barn i min hand,
31 så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går ut emot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn, det skall höra HERREN till, och det skall jag offra till brännoffer.»
32 Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem; och HERREN gav dem i hans hand.
33 Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intog landet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, och ända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade under Israels barn.
34 När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hans dotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans enda barn, han hade utom henne varken son eller dotter.
35 I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka till jorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min mun inför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ord tillbaka.»
36 Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun inför HERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nu har skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»
37 Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna min begäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned på bergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.
38 Han svarade: »Du får gå åstad.» Och han tillstadde henne att vara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.
39 Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och han förfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hade icke känt någon man.
40 Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efter år gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, under fyra dagar vart år.
1 基列人耶弗他是个英勇的战士； 他是个妓女的儿子； 耶弗他是基列所生的。
2 基列的妻子也给他生了几个儿子。他妻子的儿子长大了， 就把耶弗他赶出去， 对他说： "你不可以在我们的父家继承产业， 因为你是另一个妇人的儿子。"
3 耶弗他就从他的兄弟面前逃跑， 住在陀伯地； 有些无赖聚集到他那里， 与他一起出入。
4 过了些日子， 亚扪人与以色列人争战。
5 亚扪人与以色列人争战的时候， 基列的众长老就去， 把耶弗他从陀伯请回来。
6 他们对耶弗他说： "请你来作我们的统帅， 我们好攻打亚扪人。"
7 耶弗他对基列的长老说： "从前你们不是恨我， 赶逐我离开我的父家吗？现在你们遭遇患难的时候， 为什么到我这里来呢？"
8 基列的长老对耶弗他说： "现在我们回到你这里来， 是要你与我们一同回去， 与亚扪人争战， 你要作我们基列所有居民的首领。"
9 耶弗他对基列的长老说： "如果你们带我回去， 攻打亚扪人， 耶和华把他们交在我面前， 那么我就可以作你们的首领吗？"
10 基列的长老对耶弗他说： "有耶和华在我们中间作证， 我们必定照着你的话行。"
11 于是耶弗他与基列的长老一同回去了， 众人就立耶弗他作他们的首领， 作他们的统帅； 耶弗他在米斯巴， 在耶和华面前， 把自己的一切话都说了出来。
12 耶弗他派遣使者去见亚扪人的王， 说： "我跟你有什么关系呢？你竟到我这里来攻打我的土地呢？"
13 亚扪人的王对耶弗他的使者说： "因以色列人从埃及上来的时候， 夺了我的土地， 从亚嫩河到雅博河， 直到约旦河； 现在你要把它和和平平地交还。"
14 耶弗他又再派使者去见亚扪人的王，
15 对他说： "耶弗他这样说： ‘以色列人并没有夺取过摩押地和亚扪人的土地。
16 以色列人从埃及上来的时候， 是走过旷野到红海， 到了加低斯；
17 就派遣使者去见以东王， 说： 求你让我们经过你的领土。以东王却不答应； 又派遣使者去见摩押王， 摩押王也不肯； 以色列人就住在加低斯。
18 以后， 他们走过旷野， 绕过以东地和摩押地， 到了摩押地的东边， 在亚嫩河那边安营； 他们并没有进入摩押境内， 因为亚嫩河是摩押的边界。
19 以色列人又派遣使者去见亚摩利人的王西宏， 就是希实本王， 对他说： 求你让我们经过你的领土， 到我们自己的地方去。
20 西宏却不信任以色列人， 不让他们经过他的境界； 西宏聚集了他所有的人民， 在雅杂安营， 与以色列人争战。
21 耶和华以色列的 神， 把西宏和他所有的人民都交在以色列人手中， 以色列人击杀了他们， 夺取了住在那地的亚摩利人的全地，
22 占领了亚摩利人四周的境界， 从亚嫩河到雅博河， 从旷野直到约旦河。
23 现在耶和华以色列的 神， 已经把亚摩利人从他的子民以色列人面前赶走了， 你竟要占有这地吗？
24 你不是应占有你的神基抹要你占有的地吗？我们不是应占有耶和华我们的 神， 从我们面前赶走的人的一切地吗？
25 现在难道你比摩押王西拨的儿子巴勒还强吗？他曾经与以色列人争竞吗？或是与以色列人交战过吗？
26 以色列人住在希实本和属希实本的村镇， 亚罗珥和亚罗珥的村镇， 以及亚嫩河沿岸的一切城市， 已经有三百年了； 在这时期内， 你们为什么没有夺回这些地方呢？
27 我没有得罪你， 你竟恶待我， 攻打我； 愿审判者耶和华今日在以色列人和亚扪人中间， 判断是非。’"
28 但亚扪人的王不听从耶弗他差派人去对他所说的话。
29 那时耶和华的灵临到耶弗他身上， 他就经过基列和玛拿西， 经过基列的米斯巴， 又从基列的米斯巴去到亚扪人那里。
30 耶弗他向耶和华许愿， 说： "如果你真的把亚扪人交在我手里，
31 我从亚扪人那里平平安安回来的时候， 无论谁先从我的家门出来迎接我， 他就必归耶和华， 我也必把他当作燔祭。"
32 于是耶弗他去到亚扪人那里攻打他们， 耶和华把他们交在他手里。
33 于是他从亚罗珥开始击杀他们， 去到米匿， 直到亚备勒．基拉明， 共二十座城， 是一场大击杀； 这样， 亚扪人就在以色列人面前被制伏了。
34 耶弗他回米斯巴去， 到了自己的家， 不料， 他的女儿拿着鼓、跳着舞， 出来迎接他； 她是耶弗他的独生女， 除她以外， 耶弗他没有其他的儿女。
35 耶弗他看见了她， 就撕裂自己的衣服， 说： "啊！ 我的女儿啊， 你真使我忧愁， 你叫我太作难了； 因为我已经向耶和华开过口许愿， 我不能收回。"
36 她对他说： "我的父亲啊， 你既然向耶和华开过口许了愿， 就照着你口里所说的向我行吧！ 因为耶和华已经在你的仇敌亚扪人身上， 为你报了仇。"
37 她又对自己的父亲说： "请你准我这件事吧： 给我两个月时间， 让我和我的同伴去漫游山间， 为我的童贞哀哭。"
38 耶弗他说： "你去吧！ "就让她离去两个月； 她就带着她的同伴去了， 在山上为她的童贞哀哭。
39 两个月后， 她回到她的父亲那里， 她父亲就照他所许的愿向她行了。她没有与男人同过房。以后， 在以色列中有个惯例：
40 以色列的女子年年都去哀悼基列人耶弗他的女儿， 每年四日。