1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

1 "我厌恶我的性命， 我要尽情吐苦水， 倾诉心中的痛苦。

2 我要对 神说： 不要定我有罪， 请告诉我你为什么与我相争。

3 压迫无辜， 又弃绝你手所作的， 却喜悦恶人的计谋， 你都以为美吗？

4 你的眼不是肉眼， 你观看不像人观看，

5 你的日子不如人的日子， 你的年岁不像人的年岁，

6 以致你追究我的罪孽， 细察我的罪过吗？

7 你知道我并没有罪， 但没有人能救我脱离你的手。

8 你的手塑我造我， 但一转过来你就要毁灭我。

9 求你记念你造我如抟泥， 你还要使我归于尘土吗？

10 你不是把我倒出来像倒奶， 又使我凝结像乳酪凝固吗？

11 你以皮肉为衣给我穿上， 以筋骨接络我；

12 你赐我生命， 又向我施慈爱， 你的眷顾保守我的心灵。

13 这些事你都藏在你的心里， 我知道这是你的旨意。

14 我若犯罪， 你就鉴察， 绝不赦免我的罪孽；

15 我若有罪， 就有祸了； 我若有理， 也不敢抬头， 饱尝羞辱， 看看自己的苦难。

16 我若昂首自得， 你就猎我如猎猛狮， 又在我身上彰显你惊人的大能。

17 你重新设立见证攻击我， 对我加增你的忿怒， 派兵轮流攻击我。

18 你为什么使我出母胎呢？我不如死去， 无人得见我，

19 这样， 就像从来没有我一样， 一出母腹就被送入坟墓。

20 我的日子不是很少吗？请住手， 转离我， 使我在往黑暗死荫之地以先，

21 在去而不返之前， 可以喜乐片刻；

22 那地黑暗， 如死荫的幽暗， 毫无秩序， 即使有光也像幽暗。"