1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

1 "妇人所生的日子短少， 满有搅扰；

2 他生长如花， 又遭割下； 他飞去如影， 并不停留。

3 这样的人你还睁眼看他， 又把他带到你跟前受审吗？

4 谁能使洁净出于污秽呢？无人有此本事。

5 人的日子既然被限定， 他的月数亦在乎你， 你也定下他的界限， 使他不能越过。

6 就求你转眼不看他， 使他得歇息， 直等到他像雇工一样享受他的日子。

7 树木常有希望， 树木若被砍下， 也会再发芽， 嫩枝仍生长不息。

8 虽然树根衰老在地里， 树干也枯死在土中，

9 一有水气， 就会萌芽， 又生长枝条如新栽的树一样。

10 人死了， 就化为乌有； 人一气绝就不在了。

11 海洋中的水消失， 江河枯竭干涸，

12 人也是这样一躺下去， 就不再起来， 直到天都没有了还不醒过来， 也不能从睡眠中被唤醒。

13 但愿你把我藏在阴间， 把我隐藏， 直到你的怒气过去； 愿你为我定一个期限， 好记念我。

14 人若死了， 怎能再活呢？我要在我一切劳苦的日子等待， 等到我得释放的时候来到。

15 你一呼叫， 我就回答你， 你必渴慕你手所作的。

16 但现在你数点我的脚步， 必不再鉴察我的罪过，

17 我的过犯被你封在囊中， 我的罪孽你以灰泥遮盖了。

18 山崩下坠， 岩石挪开原处；

19 流水磨蚀石头， 水的泛溢冲去地上的尘土， 你也这样灭绝人的指望。

20 你永远胜过人， 人就去世， 你改变他的容貌， 把他遣走。

21 他的儿女得尊荣， 他并不晓得， 他们降为卑， 他也不觉得，

22 只觉自己身上的痛苦， 为自己悲哀。"