1 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
1 约伯回答说：
2 "像这样的话， 我听了很多； 你们都是叫人愁烦的安慰者。
3 虚空的言语， 有穷尽吗？或有什么惹你答个不休的呢？
4 你们若处在我的景况， 我也能像你们那样说话， 我也能砌辞攻击你们， 并且能向你们摇头。
5 我能用口鼓励你们， 我嘴唇的安慰， 能缓和你们的痛苦。
6 我若说话， 痛苦仍不消解， 我若闭口不说， 痛苦也不离开我。
7 现在 神使我困倦， ‘你蹂躏了我的全家，
8 又把我捆绑起来。’这就作为证据； 我身体的枯瘦也当面作证反对我。
9 他的怒气撕裂我， 攻击我； 他向我咬牙切齿， 我的敌人以锐利的眼光看着我。
10 他们向我大大张嘴， 以蔑视的态度打我的脸颊， 联合一起攻击我。
11 神把我交给不义的人， 把我丢在恶人的手中。
12 我本来安逸， 他却把我压碎； 掐着我的颈项， 把我摔碎； 又把我当作他的箭靶。
13 他的弓箭手四面包围我， 他剖开我的腰子， 全不顾惜， 把我的胆倾倒在地上。
14 他把我破伤， 在破口上又加破伤， 如勇士一般向我直冲。
15 我把麻布缝在我的皮肤上， 把我的角插入尘土中。
16 我的脸因哭泣而发红， 在我的眼皮上满是黑影。
17 然而在我的手中没有强暴， 我的祷告也是清洁的。
18 地啊， 不要遮盖我的血； 不要让我的哀求有停留的地方。
19 现今， 在天上有我的见证， 在高天之上， 有我的证人。
20 讥笑我的， 就是我的朋友， 我的眼向 神流泪。
21 但愿人可以为人与 神分辩， 正如世人为朋友辩白一样。
22 因为我的年数将尽， 我快要走上那条一去不返的路。"