1 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
1 约伯回答说：
2 "你们叫我受苦要到几时呢？用话压碎我要到几时呢？
3 你们已经十次侮辱我， 你们苛刻地对我， 也不觉得羞耻。
4 即使我真的有过错， 由我承担好了。
5 你们若真的妄自尊大攻击我， 用我的羞辱来证明我的不是，
6 那么， 就知道是 神颠倒我的案件， 用他的网圈住我。
7 我呼叫‘强暴！ ’却没有回答； 我呼求， 却得不到公断。
8 神用篱笆拦阻我的道路， 使我不能经过； 他又使黑暗笼罩我的路。
9 他从我身上剥去我的荣耀， 又挪去我头上的冠冕。
10 他四面拆毁我， 我就离世， 他又把我这指望如树枝一样拔出来。
11 他的怒气向我发作， 把我看作他的敌人；
12 他的军队一起上来， 他们攻击我， 在我的帐棚周围安营。
13 他使我的族人远离我， 使我熟悉的人完全与我疏远。
14 我的亲戚离弃我， 我的朋友忘记我；
15 在我家中寄居的和我的婢女， 都把我当作外人， 我在他们的眼中是个外族人。
16 我呼唤仆人， 他不回答， 我得用口哀求他。
17 妻子厌恶我的气息， 同胞兄弟也厌弃我，
18 连小孩子也藐视我， 我一起来， 他们就讥笑我；
19 我所有的密友都憎恶我， 我所爱的人也向我反脸。
20 我的骨头紧贴着皮肉， 我只剩牙皮逃过大难。
21 我的朋友啊！ 求你们怜悯我， 怜悯我吧！ 因为 神的手击打了我。
22 你们为什么有如 神那样逼迫我？还不因吃我的肉感到满足吗？
23 但愿我的话现在都写下， 都刻在书简上，
24 用铁笔又用铅， 永远刻在磐石上。
25 我知道我的救赎主活着， 最后他必在地上兴起。
26 我的皮肉遭受毁坏以后， 这事就要发生， 我必在肉体以外得见 神。
27 我必见他在我身边， 我要亲眼见他， 并非外人， 我的心肠在我里面渴想极了。
28 你们若说： ‘惹事的根既然在他， 我们要怎样逼迫他呢？’
29 你们就当惧怕刀剑， 因为这些罪孽带来刀剑的惩罚， 好使你们知道有审判。"