1 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3 Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5 Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7 Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8 De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11 Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12 De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
13 De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.
14 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
16 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18 De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20 Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22 »Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
23 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26 Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27 Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
29 Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30 att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32 Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
1 约伯回答说：
2 "你们要细听我的言语， 这就算是你们给我的安慰。
3 请原谅我， 我又要说话了， 说完以后， 就任凭你们嘲笑吧！
4 我岂是抱怨的人呢？我的心为什么不能忍耐呢？
5 你们注视我， 惊讶吧， 用手掩口吧。
6 我每逢想起， 就惊惶， 浑身战抖。
7 恶人为什么总可以存活， 活到老， 而且财势强大？
8 他们的后裔在他们面前坚定， 他们眼见自己的子孙在他们周围立定。
9 他们的家宅平安无惧， 神的刑杖也不加在他们身上。
10 他们的公牛交配而不落种， 他们的母牛下犊而不掉胎，
11 他们叫小孩子出去多如羊群， 他们的年轻人四处跳跃；
12 他们跟着琴鼓高歌， 又因着箫的声音欢乐。
13 他们幸福度过他们的日子， 一剎那间下阴间， 毫无病痛。
14 然而他们对 神说： ‘离开我们吧， 我们不愿意晓得你的道路。
15 全能者是谁， 竟要我们服事他呢？我们若向他恳求， 有什么益处呢？’
16 他们的福乐岂不是掌握在他们的手中？恶人的谋算离我很远。
17 恶人的灯何尝熄灭？灾难何尝临到他们身上？神何尝在忿怒中把痛苦分给他们！
18 他们何尝像风前的干草， 何尝像暴风刮去的糠秕？
19 你们说： ‘ 神为恶人的儿女积蓄罪孽’， 我却说： ‘ 神报应他本人， 好叫他自己明白。’
20 愿他亲眼看见自己败落， 愿他喝全能者的烈怒。
21 他的岁月既然断绝， 他还会看顾自己身后的家吗？
22 神既然审判那些在高位的， 谁能把什么知识教给他呢？
23 有人到死的时候仍然气力充足， 享尽平静与安逸；
24 他的奶桶充满鲜奶， 他的骨髓滋润。
25 有人到死的时候心里痛苦， 一生未尝美食；
26 他们都一起躺在尘土中， 虫子爬满他们身上。
27 我知道你们的心思， 与你们恶待我的计谋。
28 你们问： ‘霸王的房屋在哪里？恶人住过的帐棚在哪里？’
29 你们没有问问过路的人吗？不承认他们所提的证据吗？
30 就是恶人在灾难的日子得存留， 在 神发怒的时候得逃脱。
31 他所行的， 有谁敢当面指责他呢？他所作的， 有谁能报应他呢？
32 然而他被人抬到坟墓里， 并且有人看守他的墓地。
33 他以谷中的土块为甘甜， 所有的人跟在他后面， 走在他前面的不计其数。
34 你们的回话既然只存虚假， 怎样徒然安慰我呢？"