1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
1 约伯继续他的讲论， 说：
2 "但愿我的景况像以前的岁月， 像 神保守我的日子。
3 那时他的灯照在我的头上， 我靠着他的光行过黑暗。
4 但愿我仍然活在年轻力壮的日子， 那时 神在我的帐棚里与我亲密。
5 全能者仍然与我同在， 我的孩子都环绕我。
6 我用油洗脚， 磐石为我出油成河。
7 我出到城门那里去， 在广场上预备我的座位。
8 年轻人看见我， 就回避， 年老的也起身站立。
9 王子都停止说话， 并且用手掩口。
10 众领袖都不敢作声， 他们的舌头紧贴上颚。
11 耳朵听见我的， 就称我有福。眼睛看见我的， 就作证称赞我。
12 因为我救了呼救的穷人， 和无人帮助的孤儿。
13 将要灭亡的， 为我祝福； 我使寡妇的心欢呼。
14 我以公义作衣服穿上； 我的公平好像外袍和冠冕。
15 我作了瞎子的眼， 瘸子的腿。
16 我作过贫穷人的父亲， 我查究过我素来不认识的人的案件。
17 我打碎了不义的人的牙齿， 使捕食的掉下来。
18 那时我心里想： ‘我必在家中安然去世， 我必增添我的日子像沙尘那么多。
19 我的根蔓延到水边， 露水整夜沾在我的枝上。
20 我的荣耀在身上常新， 我的弓在我手上重新得力。
21 大家都聆听我， 等候我； 静默无声地领受我的指导。
22 我说了话以后， 他们就不再说， 我的言语像雨露一般滴在他们身上。
23 他们等候我像等候雨水， 又大大张嘴如切慕春雨。
24 我向他们微笑， 他们也不敢相信； 他们珍惜我脸上的光。
25 我为他们选择道路， 又坐首位； 我像君王住在军队中， 又像个安慰悲伤的人。’"