1 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2 Job tog till orda och sade:
3 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4 Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5 Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6 Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7 Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8 Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9 Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12 Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13 Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18 där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19 Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20 Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
1 后来， 约伯开口咒诅自己的生日。
2 约伯说：
3 "愿我生的那日泯灭， 人说怀男胎的那夜灭没。
4 愿那日变成黑暗， 愿 神不从上面眷顾， 愿光明不照耀在其上。
5 愿黑暗与死荫索讨那日， 愿密云停留在上面， 愿白天的昏黑惊吓它。
6 愿那夜被幽暗夺去， 不让它连在平日之中， 列入月数之内。
7 愿那夜没有生育， 也没有欢乐的声音。
8 那些咒诅日子、善于惹动海怪的， 愿他们咒诅那夜。
9 愿那夜黎明的星星变成黑暗， 愿那夜等候发光却不亮， 见不到清晨的曙光。
10 因为那夜没有把我母胎的门关闭， 也没有把苦难隐藏， 使我看不见。
11 我为什么不一离母胎就死去？我为什么不一出母腹就断气？
12 为什么有膝承接我？为什么有乳哺养我？
13 不然， 我早已躺下安息，
14 与世上那些为自己建造陵墓的君王和谋士同睡，
15 或与那些拥有黄金， 房屋装满银子的王侯同眠。
16 我为什么不像暗中流产的胎， 未见天日的婴孩， 归于无有呢？
17 在那里， 恶人止息搅扰， 筋疲力尽的得安息；
18 被囚的同享安宁； 听不见督工的声音；
19 老少尊卑都在那里， 奴仆脱离主人的辖制。
20 为什么有光明赐给劳碌的人， 有生命赐给苦命的人呢？
21 他们想死却死不了， 找死胜于找宝藏；
22 他们找到坟墓就高兴， 非常欢喜快乐。
23 为什么有生命赐给前途茫茫， 又被 神四面围困的人呢？
24 我以叹息代替食物， 我唉哼的声音如水涌出。
25 我所惧怕的临到我， 我所惊恐的向我而来。
26 我不得安逸， 不得安静， 也不得安息， 却有搅扰来到。"