1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
1 "但现在年纪比我小的人都笑我； 我不容许他们的父亲与我羊群的犬只为伴。
2 他们的气力已经衰退了， 他们两手的力量对我有什么益处呢？
3 他们因穷乏与饥饿而消瘦， 在黑夜荒废与荒凉之地咀嚼旷野的干草；
4 他们在草丛中采摘咸草， 以罗腾树根作食物。
5 他们从人群中被赶出去， 人追喊他们如追喊贼一样，
6 以致他们住在惊吓谷之中， 在地洞和岩穴之间；
7 他们在草丛中间喊叫， 在杂草之下集合起来。
8 他们都是愚顽人、下流人的子孙， 被人鞭打逐出境外。
9 现在他们以我为歌曲， 我竟成了他们的笑柄。
10 他们厌恶我， 远远地离开我， 又不住吐唾沫在我脸上，
11 因为 神把我的弓弦松开， 叫我受苦， 他们就在我面前任意妄为。
12 一窝暴民在我右边兴起， 推开我的脚， 筑起灾难的路攻击我。
13 他们拆毁了我的路， 没有别人的帮助也能毁灭我；
14 他们闯进来如闯大破口， 在废墟之中辊过来，
15 惊骇临到我的身上， 驱逐我的尊严如风吹一般， 我的好景像云一样过去。
16 现在我的心伤恸有如倒了出来， 苦难的日子把我抓住。
17 夜间痛苦刺透我的骨头， 疼痛不止， 不住地咀嚼我。
18 我的衣服因 神的大力变了形， 他的大力如外衣的领口把我束紧。
19 神把我扔在泥中， 我就像尘土和炉灰一般。
20 神啊！ 我向你呼求， 你却不应允我， 我站起来， 你也不理我。
21 你变成待我残忍， 用你大能的手迫害我，
22 你把我提到风中， 使我被风刮去， 使我在暴风中消散。
23 我知道你必使我归回死地， 归到那为众生所定的阴宅。
24 然而人跌倒， 怎会不伸手？人遇灾祸， 怎会不呼救呢？
25 艰难过日的， 我不是为他哀哭； 贫穷的， 我不是为他忧愁吗？
26 我希望得福乐， 灾祸就来了； 我等候光明， 幽暗就到了。
27 我的心肠沸腾、不安， 痛苦的日子临到我。
28 我四处行走， 全身发黑， 并不是因为日晒； 我在会中站着呼求。
29 我与野狗为兄弟， 又与鸵鸟作同伴。
30 我的皮肤发黑脱落， 我的骨头因热发烧，
31 所以我的琴音变为哀音， 我的箫声变为哭声。"