1 Då tog Job till orda och sade:
2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
1 于是约伯回答说：
2 "但愿称称我的烦恼， 把我的灾害一起放在天平上。
3 现在这些都比海沙更重， 所以我冒失发言。
4 因为全能者的箭射中我， 我的灵喝尽了箭的毒液， 神的惊吓排阵攻击我。
5 野驴有草料还会哀鸣吗？牛有饲料还会穷叫吗？
6 淡而无盐的食物有什么好吃呢？蛋白有什么味道呢？
7 这些使我恶心的食物， 我必不肯尝。
8 但愿我得着我所祈求的， 愿 神赐我所盼望的。
9 愿他乐意把我压碎， 愿他放手把我剪除。
10 这样， 我们得安慰， 在痛苦之中我还可以欢跃， 因为我没有否认那圣者的言语。
11 我有什么力量使我能等候呢？我的结局是什么好叫我忍耐呢？
12 我的气力是石头一样吗？我的肉身是铜的吗？
13 我里面不是无能自助吗？见识不是离我而去吗？
14 朋友应该怜悯灰心的人， 因为他舍弃了对全能者的敬畏。
15 我的兄弟诡诈像干涸的溪流， 又像流干的溪水；
16 水流因冰块融化而混浊， 有雪隐藏在其中。
17 天气一暖溪水就消失， 气候一热就干涸。
18 商队顺溪而行， 结果偏离原道， 走到荒野之地而死亡。
19 提玛的商队瞻望溪水， 示巴的客旅等候水流。
20 他们失望， 因为所盼望的落了空； 他们到达那里就灰心。
21 现在你们就是这样， 看见我的灾难就害怕。
22 难道我说过‘请供给我’， 或说‘取你们的财物馈赠我’吗？
23 或我说过‘救我脱离敌人的手’， 或说‘赎我脱离强暴人的手’吗？
24 请指教， 我就默不作声； 请指示， 我有什么过错。
25 正直的言语多么有力！ 但你们的责备究竟责备什么呢？
26 绝望人的话不过是风， 你们还想批判吗？
27 你们竟抽签得孤儿， 拿朋友当货物。
28 现在请你们看看我， 我绝不当你们的面撒谎。
29 请转意， 不要不公道； 请再转意， 我还有道理在。
30 我的舌上有不义吗？我的口不能辨别灾害吗？"