1 Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN. Ty när HERREN hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret.

2 Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så stannade elden av.

3 Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld hade brunnit ibland dem.

4 Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad; Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: »Ack om vi hade kött att äta!

5 Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.

6 Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få intet annat se än manna.

7 Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som bdelliumharts.

8 Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint bakverk med olja.

9 När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där.

10 Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes storligen, och Mose själv blev misslynt.

11 Och Mose sade till HERREN: »Varför har du gjort så illa mot din tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon, att du har lagt på mig bördan av hela detta folk?

12 Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder?

13 Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk? De gråta ju och vända sig mot mig och säga: 'Giv oss kött, så att vi få äta.'

14 Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig för tungt.

15 Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände.»

16 Då sade HERREN till Mose: »Samla ihop åt mig sjuttio män av de äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.

17 Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper bära den ensam.

18 Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN och sagt: 'Ack om vi hade kött att äta! I Egypten var oss gott att vara!' Så skall nu HERREN giva eder kött att äta.

19 Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar,

20 utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit inför hans ansikte och sagt: 'Varför drogo vi då ut ur Egypten?'»

21 Mose sade: »Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk som jag har omkring mig, och dock säger du: 'Kött vill jag giva dem, så att de hava att äta en månads tid!'

22 Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att det räcker till för dem? Eller skall man samla ihop alla havets fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?»

23 HERREN svarade Mose: »Är då HERRENS arm för kort? Du skall nu få se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.»

24 Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt. Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet.

25 Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio äldste. Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket de sedan icke mer gjorde.

26 Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och den andre Medad. Också på dem föll anden, ty de voro bland de uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de profeterade i lägret.

27 Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och sade: »Eldad och Medad profetera i lägret.»

28 Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin ungdom, tog då till orda och sade: »Mose, min herre, förbjud dem det.»

29 Men Mose sade till honom: »Skall du så nitälska för mig? Ack att fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN läte sin Ande komma över dem!»

30 Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

31 Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt över marken.

32 Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta någon samlade var tio homer. Och de bredde ut dem runt omkring lägret.

33 Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN anställde ett mycket stort nederlag bland folket.

34 Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man dem av folket, som hade gripits av lystnad.

35 Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot; och i Haserot stannade de.

1 人民发怨言， 恶声达到耶和华的耳中； 耶和华听见了， 就发烈怒； 耶和华的火就在他们中间焚烧， 烧毁了营地的边界。

2 人民向摩西呼求， 摩西恳求耶和华， 火就熄了，

3 就称那地方作他备拉， 因为耶和华的火曾在他们中间焚烧。

4 他们中间的闲杂人起了贪欲， 甚至连以色列人也哭着说： "谁给我们肉吃呢？

5 我们记得在埃及的时候， 可以不花钱吃鱼， 还有黄瓜、西瓜、韭菜、葱和蒜。

6 现在我们的心都枯干了； 除了这吗哪以外， 在我们眼前， 什么都没有。"

7 这吗哪仿佛芫荽子， 又好像珍珠。

8 人民走来走去， 把吗哪拾起来， 或用磨磨碎， 或用臼捣碎， 或用锅煮， 或做成饼， 它的滋味好像油饼的滋味。

9 夜间露水降在营上的时候， 吗哪也随着降下来。

10 摩西听见人民都在各人的帐棚门口哀哭， 耶和华就大发烈怒， 摩西也不高兴。

11 摩西对耶和华说： "你为什么苦待你的仆人， 为什么我没有在你面前蒙恩呢？竟把管理这人民的重担全放在我身上呢？

12 这人民岂是我怀的胎， 岂是我生的吗？你竟对我说： ‘把他们抱在怀里， 像养育之父抱吃奶的孩子， 直抱到你起誓应许给他们们列祖的地方去。’

13 我从哪里得肉给这人民吃呢？因为他们都向我哭着说： ‘你给我们肉吃吧！ ’

14 我不能独自担当管理这人民的责任， 因为实在太重了。

15 你既然这样待我， 如果我在你面前蒙恩， 求你把我杀了， 免得我看见自己的苦楚。"

16 耶和华对摩西说： "你要从以色列的长老中为我召聚七十个人， 就是你认识的民间的长老和官长， 领他们到会幕那里， 叫他们与你一同站在那里。

17 我要在那里降临， 与你说话， 也要把在你身上的灵， 分给他们， 他们就与你一同担当管理人民的责任， 免得你独自担当。

18 你要对人民说： ‘你们应当自洁， 预备明天可以吃肉， 因为你们哭着向耶和华说： "谁给我们肉吃呢？"所以耶和华必给你们肉吃。

19 你们不是吃一天两天， 不是吃五天十天， 也不是吃二十天，

20 而是吃一个整月， 直到肉从你们的鼻孔里喷出来， 成为你们厌恶的东西； 因为你们轻视了住在你们中间的耶和华， 在他面前哭着说： "我们为什么出埃及呢？"’"

21 摩西说： "这与我同住的人， 能行的男人就有六十万， 你还说： ‘我要给他们肉吃， 使他们可以吃一个整月。’

22 难道把羊群和牛群都给他们宰了， 就够他们吃吗？或是把海里所有的鱼都给他们聚了来， 就够他们吃吗？"

23 耶和华对摩西说： "耶和华的手臂缩短了吗？现在你要看看我的话应验不应验。"

24 于是摩西出来， 把耶和华的话告诉人民， 又从民间的长老中召聚了七十个人来， 使他们站在会幕的周围。

25 耶和华在云中降临， 对摩西说话， 把摩西身上的灵， 分给那七十个长老； 灵停在他们身上的时候， 他们就说预言， 以后却没有再说。

26 那时还有两个人留在营里； 一个名叫伊利达， 一个名叫米达； 灵也停在他们身上。他们原是在被录取的人中， 却没有到会幕那里去； 他们就在营里说预言。

27 有个少年人跑来， 告诉摩西： "伊利达和米达在营中说预言。"

28 摩西的侍从， 嫩的儿子约书亚， 就是摩西所拣选的， 回答说： "我主， 摩西， 请你制止他们。"

29 摩西对他说： "你为我的缘故嫉妒吗？但愿耶和华的人民都是先知， 但愿耶和华把他的灵降在他们身上。"

30 于是摩西和以色列的长老， 都回营去了。

31 有风从耶和华那里吹起， 把鹌鹑由海面刮来， 散落在营地； 鹌鹑在营的四周， 这边约有一天的路程， 那边约有一天的路程， 离地面约有一公尺。

32 人民起来， 那一天终日终夜， 并次日一整天， 都在捕捉鹌鹑， 最少的也捕捉了约二千公升； 他们都摆在营地的四周。

33 肉在他们牙齿之间， 还没有嚼烂， 耶和华的怒气就向人民发作， 用极重的灾祸击打他们。

34 于是那地方名叫基博罗．哈他瓦， 因为他们在那里埋葬起了贪欲的人。

35 人民从基博罗．哈他瓦起行， 到哈洗录去， 就住在哈洗录。