1 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
61 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.
1 我的民哪！ 你们要留心听我的教训， 侧耳听我口中的言语。（本节在《马索拉抄本》包括细字标题）
2 我要开口用比喻， 把古时隐秘的事说出来，
3 就是我们所听过所知道的， 也是我们的列祖告诉我们的，
4 我们不把这些事向他们的子孙隐瞒， 却要把耶和华应得的赞美、他的能力， 和他所行的奇事， 都向后代的人述说。
5 他在雅各设立法度， 在以色列中制订律法， 就是他吩咐我们的列祖， 去教训他们的子孙的，
6 好使后代的人， 包括将要出生的儿女， 都可以知道； 他们也要起来， 告诉他们的子孙，
7 使他们信靠 神， 不忘记 神的作为， 谨守他的诫命；
8 免得他们像他们的列祖， 成了顽梗悖逆的一代， 心不坚定的一代， 他们的心对 神不忠。
9 以法莲的子孙， 虽然备有弓箭， 在争战的日子， 却转身逃走。
10 他们不谨守 神的约， 不肯遵行他的律法。
11 他们忘记了 神的作为， 和他显给他们看的奇事。
12 他在埃及地， 在琐安的田野， 在他们列祖的眼前， 行了奇事。
13 他把海分开， 领他们走过去， 又使海水直立像一道堤坝。
14 白日他用云彩， 夜间他用火光引导他们。
15 他在旷野使磐石裂开， 给他们水喝， 多如深渊的水。
16 他使水从磐石中涌出来， 使水好像江河一般流下。
17 但他们仍然犯罪顶撞他， 在干旱之地仍然悖逆至高者。
18 他们心里试探 神， 随着自己的欲望要求食物。
19 他们妄论 神， 说： " 神可以在旷野摆设筵席吗？
20 他虽曾击打磐石， 使水涌出来， 好像江河泛滥， 他还能赐粮食吗？他还能为自己的子民预备肉食吗？"
21 因此耶和华听见了， 就大怒； 有烈火在雅各烧起， 有怒气向以色列发作。
22 因为他们不相信 神， 不倚靠他的拯救。
23 然而， 他吩咐天上的云彩， 打开天上的门户。
24 他降吗哪给他们吃， 把天上的食物赐给他们。
25 于是人吃了天使的食物， 是 神赐下的食粮， 使他们饱足。
26 他从天空刮起东风， 施能力领出南风。
27 他降肉食给他们， 多如尘土； 又降飞鸟给他们， 多如海沙。
28 他使飞鸟落在他们的营中， 在他们住处的四围。
29 他们吃了， 而且吃得很饱， 这样， 神把他们所愿的都赐给他们了。
30 他们还没有因所愿的满足， 食物仍在他们口中的时候，
31 神的怒气就向他们发作， 杀了他们中间最肥壮的人， 击倒了以色列的年轻人。
32 虽然经历了这一切， 他们仍然犯罪； 尽管看见这些奇事， 他们仍不相信。
33 所以 神使他们的日子在虚空中消逝， 使他们的岁月在惊恐中完结。
34 神击杀他们的时候， 他们就寻求他； 他们回转过来， 切切求问 神。
35 他们也想起 神是他们的磐石， 至高的 神是他们的救赎主。
36 但他们仍然用口欺骗他， 用舌头向他说谎。
37 他们的心对他不坚定， 也不忠于和他所立的约。
38 他却有怜悯， 赦免罪孽， 没有把他们灭绝， 并且多次抑制自己的怒气， 没有完全宣泄他的烈怒。
39 他顾念他们不过是人， 是一阵吹去不再返回的风。
40 他们多少次在旷野悖逆他， 在沙漠使他担忧；
41 他们再三试探 神， 使以色列的圣者忧伤。
42 他们忘记了他的能力， 就是他救赎他们脱离敌人的日子，
43 他怎样在埃及显神迹， 在琐安的田野行奇事。
44 他把他们的江河都变为血， 使他们不能喝河流的水。
45 他使成群的苍蝇到他们中间来， 吞吃他们； 又使青蛙来毁灭他们。
46 他把他们的农产交给蚱蜢， 把他们辛劳的收获交给蝗虫。
47 他用冰雹摧毁他们的葡萄树， 用严霜冻坏他们的桑树。
48 又把他们的牲畜交给冰雹， 把他们的群畜交给闪电。
49 他使猛烈的怒气、忿怒、愤恨、患难， 好像一群降灾的使者， 临到他们中间。
50 他为自己的怒气修平了路， 不惜使他们死亡， 把他们的性命交给瘟疫。
51 他在埃及击杀了所有的长子， 在含的帐棚中击杀了他们强壮时生的头胎子。
52 他却把自己的子民领出来好像领羊群， 在旷野引导他们像引导群畜一样。
53 他带领他们平平安安地走过去， 所以他们不惧怕； 海却淹没了他们的仇敌。
54 他领他们进入自己圣地的境界， 到他右手所得的这山地。
55 他在他们面前把外族人赶出去， 用绳子量地， 分给他们作为产业， 又使以色列众支派的人居住在自己的帐棚里。
56 但他们仍然试探和悖逆至高的 神， 不谨守他的法则。
57 他们背信不忠， 像他们的列祖一样； 他们改变了， 如同不可靠的弓。
58 因他们的邱坛， 惹起他的怒气， 因他们雕刻的偶像， 激起他的愤恨。
59 神听见就大怒， 完全弃绝了以色列。
60 他丢弃了在示罗的居所， 就是他在世人中间居住的帐棚。
61 他又把象征他权能的约柜交给人掳去， 把他的荣美交在敌人的手里，
62 并且把自己的子民交给刀剑， 向自己的产业大发烈怒。
63 他们的青年被火吞灭， 他们的少女也听不见结婚的喜歌。
64 他们的祭司倒在刀下， 他们的寡妇却不能哀哭。
65 那时主好像从睡眠中醒过来， 如同勇士酒后清醒一样。
66 他击退了他的敌人， 使他们永远蒙羞受辱。
67 他弃绝约瑟的帐棚， 不拣选以法莲支派，
68 却拣选了犹大支派， 他所爱的锡安山。
69 他建造了自己的圣所好像在高天之上， 又像他所建立永存的大地。
70 他拣选了自己的仆人大卫， 把他从羊圈中召出来；
71 他领他出来， 使他不再跟着那些母羊， 却要牧养他的子民雅各， 和他的产业以色列。
72 于是大卫以正直的心牧养他们， 灵巧地引导他们。