1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

1 Ja, over dette forferdes mitt hjerte og hopper i mitt bryst.

2 Hør, hør braket av hans røst og det drønn som går ut av hans munn!

3 Under hele himmelen lar han det fare, og han sender sitt lys til jordens ytterste ender.

4 Efterpå brøler røsten, han tordner med sin veldige røst; han holder ikke lynene tilbake når hans røst lar sig høre.

5 Gud tordner underfullt med sin røst; han gjør storverk, og vi forstår dem ikke.

6 Han sier til sneen: Fall til jorden! - og likeså til skyllregnet, sitt sterke skyllregn.

7 Hvert menneskes hånd forsegler han*, forat alle mennesker som han har skapt, må komme til å kjenne ham. / {* d.e. han gjør det umulig for mennesket å utføre sitt arbeid på marken.}

8 Da går de ville dyr inn i sine huler, og de holder sig i sine hi.

9 Fra Sydens innerste kammer kommer storm, og med nordenvinden kommer kulde.

10 Av Guds ånde kommer is, og brede vann bindes.

11 Med væte fyller han skyen, og han spreder sine lynskyer,

12 og de svinger hit og dit, efter som han leder dem, forat de skal utføre alt det han byder dem, over den vide jord;

13 enten til tukt, når det er til gagn for hans jord, eller til velsignelse lar han dem komme.

14 Vend ditt øre til dette, Job! Stå stille og gi akt på Guds under!

15 Forstår du hvorledes Gud styrer dem og lar sine skyers lyn blinke frem?

16 Forstår du hvorledes skyene svever om i luften, forstår du den Allvitendes under,

17 du hvis klær blir varme når jorden ligger og dormer i sønnenvind?

18 Kan du med ham spenne ut himmelen, så fast som et speil av støpt metall?

19 Lær oss hvad vi skal si til ham! Vi kan ikke fremføre noget for bare mørke.

20 Skal det fortelles ham at jeg vil tale med ham? Har nogen sagt at han ønsker sin egen undergang?

21 Og nu, menneskene ser ikke lyset, enda det skinner klart på himmelen, og en vind er faret frem og har renset den.

22 Fra Norden kommer gull; om Gud er der en forferdende herlighet.

23 Den Allmektige finner vi ikke, han som er så stor i makt; men retten og den strenge rettferdighet krenker han ikke.

24 Derfor frykter menneskene ham; men han enser ikke nogen selvklok mann.