1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.
1 Jeg er den mann som har sett elendighet under hans vredes ris.
2 Mig har han ledet og ført i mørke og ikke i lys.
3 Bare mot mig vender han atter og atter sin hånd den hele dag.
4 Han lot mitt kjøtt og min hud fortæres; han knuste mine ben.
5 Han bygget en mur mot mig og omringet mig med bitterhet og møie.
6 På mørke steder lot han mig bo som de for lenge siden døde.
7 Han murte igjen for mig, så jeg ikke kan komme ut; han gjorde mine lenker tunge.
8 Om jeg enn ropte og skrek, lukket han sitt øre for min bønn.
9 Han tilmurte mine veier med hugne stener, mine stier gjorde han krokete.
10 En lurende bjørn var han mot mig, en løve i skjul.
11 Mine veier gjorde han til avveier, han sønderrev mig og ødela mig.
12 Han spente sin bue og stilte mig op til mål for sin pil.
13 Han lot sitt koggers sønner fare inn i mine nyrer.
14 Jeg er blitt til latter for alt mitt folk, til en spottesang for dem hele dagen.
15 Han mettet mig med bitre urter, han gav mig rikelig malurt å drikke.
16 Han knuste mine tenner, han gav mig småsten å ete, han trykte mig ned i asken.
17 Du forkastet mig og tok bort min fred; jeg glemte det som godt er,
18 og jeg sa: Det er forbi med min kraft og mitt håp til Herren.
19 Kom i hu min elendighet og min landflyktighet - malurt og galle!
20 Min sjel kommer det i hu og er nedbøiet i mig.
21 Dette vil jeg ta mig til hjerte, derfor vil jeg håpe:
22 Herrens miskunnhet er det at det ikke er forbi med oss; for hans barmhjertighet har ennu ikke ende.
23 Den er ny hver morgen, din trofasthet er stor.
24 Herren er min del, sier min sjel; derfor håper jeg på ham.
25 Herren er god mot dem som bier efter ham, mot den sjel som søker ham.
26 Det er godt at en bier i stillhet efter Herrens frelse.
27 Det er godt for en mann at han bærer åk i sin ungdom,
28 at han sitter ene og tier, når han* legger byrder på ham, / {* Herren.}
29 at han trykker sin munn i støvet og sier: Kanskje det ennu er håp -
30 at han vender sitt kinn til den som slår ham, lar sig mette med hån.
31 For Herren forkaster ikke til evig tid,
32 men om han bedrøver, så forbarmer han sig igjen efter sin rike miskunnhet;
33 for det er ikke av hjertet han plager eller bedrøver menneskenes barn.
34 Når nogen knuser alle jordens fanger under sine føtter,
35 bøier mannens rett for den Høiestes åsyn
36 eller gjør en mann urett i hans sak - mon Herren ikke ser det?
37 Hvem talte så det skjedde, uten at Herren bød det?
38 Er det ikke fra den Høiestes munn både de onde og de gode ting utgår?
39 Hvorfor klager et menneske som lever? Enhver klage over sin egen synd!
40 La oss ransake våre veier og granske dem, og la oss vende om til Herren!
41 La oss løfte vårt hjerte og våre hender til Gud i himmelen!
42 Vi har syndet og vært gjenstridige; du har ikke tilgitt.
43 Du innhyllet dig i vrede og forfulgte oss; du slo ihjel, du sparte ikke.
44 Du innhyllet dig i skyer, så ingen bønn trengte igjennem.
45 Til skarn og utskudd gjorde du oss midt iblandt folkene.
46 De spilte op sin munn mot oss alle våre fiender.
47 Gru og grav er blitt oss til del, ødeleggelse og undergang.
48 Bekker av tårer rinner fra mitt øie fordi mitt folks datter er gått under.
49 Mitt øie rinner og har ikke ro, det får ingen hvile,
50 før Herrens øie ser ned fra himmelen.
51 Mitt øie volder min sjel smerte for alle min stads døtres skyld.
52 Hårdt jaget de mig som en fugl de som var mine fiender uten årsak.
53 De vilde gjøre ende på mitt liv, de vilde kaste mig i brønnen, og de kastet sten på mig.
54 Vannene strømmet over mitt hode; jeg sa: Jeg er fortapt.
55 Jeg påkalte ditt navn, Herre, fra den dypeste brønn.
56 Du hørte min røst; lukk ikke ditt øre for mitt rop, men la mig få lindring!
57 Du var nær den dag jeg kalte på dig; du sa: Frykt ikke!
58 Herre, du har ført min sjels sak, du har frelst mitt liv.
59 Herre, du har sett den urett jeg har lidt; døm i min sak!
60 Du har sett all deres hevn, alle deres onde råd mot mig.
61 Du har hørt deres hån, Herre, alle deres onde råd mot mig,
62 mine motstanderes tale og deres tanker mot mig den hele dag.
63 Akt på dem når de sitter, og når de står op! De synger spottesanger om mig.
64 Du vil gjøre gjengjeld mot dem, Herre, efter deres henders gjerning.
65 Du vil legge et dekke over deres hjerte, din forbannelse vil bli dem til del.
66 Du vil forfølge dem i vrede og ødelegge dem, så de ikke mere finnes under Herrens himmel.