1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,

3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;

5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.

6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.

8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,

11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.

12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.

13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;

14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.

15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;

18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,

34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.

35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.

37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.

38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.

39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,

40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,

41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.

42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.

1 Preiset O. Danket Jahwe, denn er ist gut, denn seine Güte währt ewiglich!

2 So sollen sagen die Erlösten Jahwes, die er aus der Hand des Bedrängers erlöst,

3 und die er gesammelt hat aus den Ländern, von Osten und von Westen, von Norden und vom Meere.

4 Sie irrten umher in der Wüste, auf ödem Wege, sie fanden keine Wohnstadt.

5 Hungrig waren sie und durstig, es verschmachtete in ihnen ihre Seele.

6 Da schrieen sie zu Jahwe in ihrer Bedrängnis, und aus ihren Drangsalen errettete er sie.

7 Und er leitete sie auf rechtem Wege, daß sie zu einer Wohnstadt gelangten.

8 Mögen sie Jahwe preisen wegen seiner Güte und wegen seiner Wundertaten an den Menschenkindern!

9 Denn er hat die durstende Seele gesättigt und die hungernde Seele mit Gutem O. mit Gütern erfüllt.

10 Die Bewohner der Finsternis und des Todesschattens, gefesselt in Elend und Eisen:

11 Weil sie widerspenstig gewesen waren gegen die Worte Gottes El und verachtet hatten den Rat des Höchsten,

12 so beugte er ihr Herz durch Mühsal; sie strauchelten, und kein Helfer war da.

13 Da schrieen sie zu Jahwe in ihrer Bedrängnis, und aus ihren Drangsalen rettete er sie.

14 Er führte sie heraus aus der Finsternis und dem Todesschatten, und zerriß ihre Fesseln.

15 Mögen sie Jahwe preisen wegen seiner Güte und wegen seiner Wundertaten an den Menschenkindern!

16 Denn er hat zerbrochen die ehernen Türen und die eisernen Riegel zerschlagen.

17 Die Toren leiden ob des Weges ihrer Übertretung und ob ihrer Ungerechtigkeiten.

18 Ihre Seele verabscheut jede Speise, und sie kommen bis an die Pforten des Todes.

19 Dann schreien O. litten... verabscheute... kamen.... Da schrieen usw. bis [V. 21] sie zu Jahwe in ihrer Bedrängnis, und aus ihren Drangsalen rettet er sie.

20 Er sendet sein Wort und heilt sie, und er errettet sie aus ihren Gruben.

21 Mögen sie Jahwe preisen wegen seiner Güte und wegen seiner Wundertaten an den Menschenkindern;

22 und Opfer des Lobes O. Dankopfer; wie [3.Mose 7,12] opfern und mit Jubel erzählen seine Taten!

23 Die sich auf Schiffen aufs Meer hinabbegeben, auf großen Wassern Handel treiben,

24 diese sehen die Taten Jahwes und seine Wunderwerke in der Tiefe:

25 Er spricht O. sich hinabbegaben... trieben... sahen... sprach und bestellt einen Sturmwind, der hoch erhebt seine Wellen.

26 Sie fahren hinauf zum Himmel, sinken hinab in die Tiefen; es zerschmilzt in der Not ihre Seele.

27 Sie taumeln und schwanken wie ein Trunkener, und zunichte wird alle ihre Weisheit.

28 Dann schreien sie zu Jahwe in ihrer Bedrängnis, und er führt sie heraus aus ihren Drangsalen.

29 Er verwandelt den Sturm in Stille, O. Säuseln und es legen sich die W. ihre Wellen.

30 Und sie freuen sich, daß sie sich beruhigen, und er führt sie in den ersehnten Hafen.

31 Mögen sie Jahwe preisen wegen seiner Güte, und wegen seiner Wundertaten an den Menschenkindern.

32 Und ihn erheben in der Versammlung des Volkes, und in der Sitzung der Ältesten ihn loben!

33 Er macht O. machte; so auch [V. 35] Ströme zur Wüste und Wasserquellen zu dürrem Lande,

34 fruchtbares Land zur Salzsteppe wegen der Bosheit der darin Wohnenden.

35 Er macht zum Wasserteich die Wüste und dürres Land zu Wasserquellen;

36 und er läßt Hungrige daselbst wohnen und sie gründen eine Wohnstadt.

37 Und sie besäen Felder und pflanzen Weinberge, welche Frucht bringen als Ertrag;

38 und er segnet sie, und sie mehren sich sehr, und ihres Viehes läßt er nicht wenig sein.

39 Und sie vermindern sich und werden gebeugt durch Bedrückung, Unglück und Jammer.

40 Er schüttet Verachtung auf Fürsten, und läßt sie umherirren in pfadloser Einöde;

41 und er hebt den Armen empor aus dem Elend, und macht Herden gleich seine Geschlechter.

42 Die Aufrichtigen werden es sehen und sich freuen, O. sehen es und freuen sich und alle Ungerechtigkeit wird ihren Mund verschließen.

43 Wer weise ist, der wird dieses beachten, und verstehen werden sie O. der beachte dieses, und verstehen mögen sie die Gütigkeiten Jahwes.