1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

1 "Mano siela pavargo nuo gyvenimo, tad skųsiuos atvirai, kalbėsiu iš sielos kartėlio.

2 Sakysiu Dievui: ‘Nepasmauk manęs, parodyk man, kodėl su manimi kovoji.

3 Ar Tau gera prispausti ir paniekinti savo rankų darbą, ir šviesti nedorėlių pasitarime?

4 Ar Tavo akys kūniškos, ar matai taip, kaip žmogus?

5 Ar Tavo dienos kaip žmogaus dienos ir Tavo metai kaip žmonių laikas,

6 kad ieškai mano kaltės ir teiraujiesi mano nuodėmių,

7 nors žinai, kad nesu nedorėlis? Nėra nė vieno, kuris mane išgelbėtų iš Tavo rankų.

8 Tavo rankos padarė mane, o dabar nori mane sunaikinti.

9 Atsimink, kad mane iš molio padarei ir vėl į dulkes paversi.

10 Kaip pieną mane išliejai ir kaip sūrį suspaudei.

11 Tu apvilkai mane kūnu ir oda, kaulais ir gyslomis sutvirtinai mane.

12 Gyvybę ir palankumą man suteikei, Tavo aplankymas saugojo mano dvasią.

13 Visa tai paslėpei savo širdyje; žinau, kad tai yra su Tavimi.

14 Jeigu nusidedu, Tu pastebi tai ir mano kalčių neatleidi.

15 Jei aš nedorėlis, vargas man! O jei aš ir teisus, negaliu pakelti galvos, nes esu pilnas gėdos. Pažiūrėk į mano vargą,

16 nes jis didėja. Kaip liūtas mane medžioji ir pasirodai baisingas prieš mane.

17 Tu pastatai naujus liudytojus prieš mane ir daugini savo pasipiktinimą; permainos ir karai kyla prieš mane.

18 Kodėl leidai man gimti? O kad būčiau miręs ir niekas nebūtų manęs matęs.

19 Aš būčiau tarsi nebuvęs ir iš įsčių būčiau nuneštas į kapą.

20 Mano gyvenimo dienų mažai; palik mane, kad nors kiek atsikvėpčiau,

21 prieš išeidamas ten, iš kur negrįžta, į tamsos šalį ir mirties šešėlį.

22 Į gūdžios tamsos šalį, kur mirties šešėlis, kur nėra skirtumo tarp šviesos ir tamsos’ ".