1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

1 Temanas Elifazas atsakydamas tarė:

2 "Ar išmintingas žmogus kalba tuščius žodžius ir pripildo savo vidurius rytų vėjo?

3 Ar jis kalba netinkamus žodžius ir sako tai, kas neatneša nieko gero?

4 Tu atmetei baimę ir nesivaržai, kalbėdamas prieš Dievą.

5 Tavo lūpos kalba apie tavo kaltę ir tu pasirinkai klastingą liežuvį.

6 Tavo paties burna pasmerkia tave, o ne aš, tavo paties lūpos liudija prieš tave.

7 Bene tu esi pirmas gimęs žmogus, sutvertas pirma kalnų?

8 Ar tu girdėjai Dievo paslaptis ir turi visą išmintį?

9 Ką žinai, ko mes nežinome? Ką supranti, ko mes nesuprantame?

10 Tarp mūsų yra ilgaamžių ir žilagalvių, senesnių už tavo tėvą.

11 Ar tau neužtenka Dievo paguodos? Ar turi kokią paslaptį?

12 Kodėl tavo širdis tave nunešė į šalį ir prieš ką merki savo akį?

13 Kodėl nukreipi savo dvasią prieš Dievą ir leidi tokiems žodžiams išeiti iš tavo lūpų?

14 Kas yra žmogus, kad būtų tyras; tas, kuris gimęs iš moters, kad būtų teisus?

15 Jis nepasitiki savo šventaisiais ir dangūs nėra tyri Jo akivaizdoje,

16 tuo labiau bjaurus ir purvinas žmogus, kuris geria nedorybę kaip vandenį.

17 Klausyk manęs, aš tave pamokysiu, ką patyriau, pasakysiu,

18 ką išminčiai skelbė, sužinoję iš savo tėvų, ir nenuslėpė.

19 Jiems vieniems buvo atiduota žemė ir joks svetimšalis nevaikščiojo tarp jų.

20 Nedorėlis kenčia per visas savo dienas, metų skaičius paslėptas nuo prispaudėjo.

21 Baisūs garsai jo ausyse, taikos metu jį užklumpa naikintojas.

22 Jis nesitiki ištrūkti iš tamsos, jis paskirtas kardui.

23 Jis klaidžioja, ieškodamas duonos. Bet kur ji? Jis žino, kad jo laukia tamsi diena.

24 Jį gąsdina vargas ir pavojus, jie nugalės jį kaip karalius, pasiruošęs kovai.

25 Nes jis grasina Dievui, kėsinasi į Visagalį,

26 su skydu rankoje puola Jį.

27 Jo veidas padengtas riebalais, jis pats aptekęs taukais.

28 Jis gyvena sugriautuose miestuose, namuose, kuriuose niekas negyvena, kurie skirti nugriauti.

29 Jis nepraturtės, jo nuosavybė neišliks; jo turtai nepasklis po žemę.

30 Jis neištrūks iš tamsos, jo šakas sudegins liepsna, nuo Jo burnos kvapo jis pranyks.

31 Tenepasitiki apsigaudamas tuštybe, nes tuštybe bus jam atlyginta.

32 Jis pražus ne laiku ir jo šakos nežaliuos.

33 Jo neprinokusios vynuogės nukris, nubyrės kaip alyvmedžio žiedai.

34 Veidmainių susirinkimas bus nevaisingas, ir ugnis sudegins kyšių ėmėjų palapines.

35 Jie pastoja piktu sumanymu ir pagimdo blogį; jų pilvas paruošia apgaulę".