1 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!
3 Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!
4 Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?
5 Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.
6 Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.
7 Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.
8 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.
9 Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.
10 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.
11 Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.
12 Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.
13 Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.
14 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?
1 Jobas atsakydamas tarė:
2 "Kaip tu padėjai bejėgiui ir parėmei nusilpusio ranką!
3 Koks geras ir išmintingas buvo tavo patarimas!
4 Kam tu kalbėjai šiuos žodžius? Kokia dvasia atėjo iš tavęs?
5 Prieš Jį dreba mirusieji, vandenys ir jų gyventojai.
6 Mirusiųjų pasaulis yra atviras Jam ir pražūtis neuždengta.
7 Jis ištiesia šiaurę ant tuštumos ir žemę pakabina ant nieko.
8 Jis surenka vandenis į tamsius debesis, tačiau debesys neplyšta.
9 Jis uždengia savo sosto veidą ir ištiesia savo debesį ant jo.
10 Vandens paviršiuje Jis nubrėžė ribą ir atskyrė šviesą nuo tamsos.
11 Dangaus kolonos svyruoja ir dreba, kai Jis grūmoja.
12 Savo galia Jis sujaudina jūrą, savo išmintimi nutildo jos išdidumą.
13 Savo dvasia Jis papuošė dangus, Jo ranka padarė gyvatę.
14 Čia tik Jo kelių pašaliai; mes girdime tik Jo šnibždesį. O Jo galybės griaustinį kas supras?"