1 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.

2 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.

3 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

4 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.

5 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.

6 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.

7 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

8 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:

9 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;

10 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.

11 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»

12 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.

13 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?

14 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.

15 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,

16 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,

17 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.

18 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

19 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.

20 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.

21 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.

22 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.

23 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,

24 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»

25 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.

26 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

27 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;

28 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

29 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,

30 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.

31 Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.

32 Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.

33 Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

1 "Jobai, klausyk mano žodžių ir juos įsidėmėk.

2 Atvėriau burną, ir mano liežuvis prabilo.

3 Mano žodžiai eis iš neklastingos širdies; mano lūpos kalbės tyrą pažinimą.

4 Dievo Dvasia mane sukūrė, Visagalis įkvėpė man gyvybę.

5 Atsakyk man, jei gali, parink tinkamus žodžius ir ginkis.

6 Štai pagal tavo norą aš esu vietoje Dievo; padarytas iš molio, kaip ir tu.

7 Aš tavęs negaliu išgąsdinti ir mano ranka neprislėgs tavęs.

8 Ką tu sakei, aš girdėjau, klausiausi tavo žodžių:

9 ‘Aš esu tyras, be nuodėmės, esu nenusikaltęs ir nėra manyje neteisybės.

10 Jis kaltina mane, laiko mane savo priešu.

11 Jis įtvėrė mano kojas į šiekštą, seka visus mano žingsnius’.

12 Štai čia tu klysti, nes Dievas yra didesnis už žmogų.

13 Kodėl tu ginčijiesi su Juo? Jis neatsiskaito už jokius savo darbus.

14 Dievas kalba vienu ar kitu būdu, bet žmogus to nesupranta.

15 Sapne, nakties regėjime, kai žmonės giliai įmigę ar snaudžia ant lovos,

16 Jis atidaro žmonių ausis savo įspėjimams,

17 norėdamas atitraukti žmogų nuo jo poelgių ir puikybės.

18 Jis saugo jo sielą nuo pražūties ir gyvybę nuo mirties.

19 Žmogus baudžiamas skausmais savo lovoje, visi jo kaulai apimti stipraus skausmo.

20 Mėgstamiausio maisto jis nebegali valgyti,

21 jo kūnas sunyksta, kad negali jo atpažinti, lieka tik vieni kaulai.

22 Jo siela artėja prie kapo, gyvybė­prie mirties.

23 Jei pas jį ateitų pasiuntinys kaip tarpininkas, vienas iš tūkstančio, ir parodytų žmogui Jo teisingumą,

24 Jis būtų maloningas jam ir sakytų: ‘Išlaisvink jį, kad nenueitų į duobę; Aš suradau išpirką’.

25 Jo kūnas atsinaujins ir jis grįš į jaunystės dienas.

26 Jis melsis Dievui, ir Tas bus maloningas jam. Su džiaugsmu jis regės Jo veidą, nes Jis sugrąžins žmogui savo teisumą.

27 Jis žiūrės į žmones ir sakys: ‘Buvau nusidėjęs ir nukrypęs nuo tiesos, bet man už tai neatlygino’.

28 Jis išgelbės jo sielą iš duobės ir jis gyvendamas matys šviesą.

29 Dievas visa tai kartoja žmogui du ar tris kartus,

30 norėdamas išgelbėti jo sielą, kad jis matytų šviesą ir gyventų.

31 Jobai, tylėk, klausyk ir įsidėmėk, ką aš sakysiu.

32 Jei turi ką pasakyti, kalbėk, nes aš trokštu tave pateisinti.

33 Jei ne, paklausyk manęs, ir aš pamokysiu tave išminties".