1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

1 "Dėl to mano širdis dreba ir pasitraukė iš savo vietos.

2 Klausykite Jo balso, griaudėjimo, kuris sklinda iš Jo burnos.

3 Jis siunčia jį po visą padangę, Jo žaibai iki žemės pakraščių.

4 Po to aidi balsas. Jis sugriaudžia savo didybės balsu ir nieko nepasilieka, kai Jo balsas pasigirsta.

5 Dievas didingai griaudėja savo balsu, Jis daro mums nesuvokiamų dalykų.

6 Sniegui Jis įsako snigti, silpnas ir stiprus lietus priklauso nuo Jo.

7 Kad žmonės pažintų Jo darbą, Jis užantspauduoja žmonių rankas.

8 Tuomet ir žvėrys slepiasi savo lindynėse.

9 Iš pietų ateina audra, iš šiaurės­šaltis.

10 Dievo kvapu padaromas ledas, ir platūs vandenys sustingsta.

11 Jis pripildo debesis drėgmės, iš jų sklinda žaibai.

12 Jie plaukia, kur Jis nukreipia, ir vykdo, ką Jis įsako, visuose žemės kraštuose.

13 Jis tai daro norėdamas sudrausti, palaiminti arba pasigailėti.

14 Jobai, stebėk ir apsvarstyk Dievo nuostabius darbus.

15 Ar žinai, kaip Dievas juos suvaldo ir parodo savo debesies šviesą?

16 Ar žinai, kaip debesys laikosi, šitie nuostabūs darbai To, kuris turi tobulą pažinimą?

17 Ar žinai, kodėl drabužiai įkaista, kai Jis ramina žemę pietų vėju?

18 Ar tu su Juo ištiesei dangaus skliautą tvirtą kaip veidrodį, iš vario nulietą?

19 Pamokyk mus, ką turime Jam sakyti, nes mes nesusigaudome tamsoje.

20 Ar bus Jam pranešta, ką kalbu? Jei žmogus kalbėtų, jis būtų prarytas.

21 Kai debesys uždengia saulę, šviesos nematyti, bet, vėjui papūtus, dangus nuskaidrėja.

22 Iš šiaurės ateina giedra, o Dievas yra bauginančiai didingas.

23 Visagalis mums nepasiekiamas; Jis galingas jėga, tiesa ir teisingumu, Jis neišnaudoja.

24 Todėl žmonės Jo bijo. Jis nepaiso tų, kurie dedasi išmintingi".