1 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
2 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
3 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
4 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
5 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
6 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.
7 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
8 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
9 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
10 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.
11 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.
12 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.
13 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.
14 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
15 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.
16 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.
17 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.
18 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.
19 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;
20 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
21 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
22 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
23 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.
24 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.
25 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.
1 "Ar gali pagauti leviataną kabliu ir užnerti virvę jam ant liežuvio?
2 Ar gali perverti kabliu jo šnerves ir akstinu perdurti jo žiaunas?
3 Ar jis maldaus tave, ar kalbės švelniais žodžiais?
4 Ar jis sudarys sutartį su tavimi ir tarnaus tau amžinai?
5 Ar gali žaisti su juo kaip su paukščiu ir jį pririšti savo mergaitėms?
6 Ar dėl jo tarsis žvejai ir pasidalins jį pirkliai?
7 Ar gali prismaigstyti strėlių į jo odą ir žeberklu persmeigti jo galvą?
8 Jei paliesi jį ranka, atsiminsi ir daugiau to nebedarysi.
9 Tuščia viltis jį nugalėti, nes vien į jį pažvelgus, baimė ima.
10 Niekas nedrįstų jo erzinti. Kas tad galėtų atsilaikyti prieš mane?
11 Kas davė man pirmas, kad jam atlyginčiau? Viskas po dangumi priklauso man.
12 Neslėpsiu jo didybės, galios ir tobulos sandaros.
13 Kas atidengs jo drabužio kraštą? Kas sieks tarp jo dantų?
14 Kas jį pražiodys? Jo dantys baisūs.
15 Jis didžiuojasi savo žvynais, kurie sutvirtinti lyg antspaudu.
16 Jie taip arti vienas kito, kad nė oras nepatenka į jų tarpą.
17 Jie vienas su kitu neatskiriamai sujungti.
18 Nuo jo čiaudėjimo blykčioja žaibai, jo akys spindi lyg aušra.
19 Iš jo nasrų eina ugnis, skraido ugnies kibirkštys.
20 Iš jo šnervių kyla garai kaip iš verdančio katilo.
21 Jo kvapas uždega anglis, liepsna veržiasi iš jo nasrų.
22 Jo jėga sprande; jo išvaizda baugina.
23 Jo kūno dalys tvirtai sujungtos, jos nepajudinamos.
24 Širdis jo kieta kaip akmuo, tvirta kaip apatinė girnų pusė.
25 Prieš jį dreba galiūnai, išgąsdinti pasitraukia.
26 Nei kardu, nei strėle ar ietimi jo nesužeisi.
27 Geležis jam kaip šiaudai, varis kaip supuvęs medis.
28 Strėlės jo negąsdina, mėtyklės akmenys jam tik pelai.
29 Lazdos jam kaip ražienos, jis juokiasi iš švilpiančių iečių.
30 Po juo aštrūs akmenys, ant aštrių šukių jis guli kaip ant dumblo.
31 Jis užvirina gelmę kaip puodą, jūrą padaro kaip tepalų puodą.
32 Jam nuplaukus, lieka šviesus takas, gelmė atrodo pražilusi.
33 Žemėje nėra jam lygaus; jis nepažįsta baimės.
34 Jis žiūri į viską iš aukšto; jis karalius visų išdidumo vaikų".