1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

4 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

14 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

27 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.

1 Mano sūnau, saugok mano žodžius ir neužmiršk mano įsakymų.

2 Saugok mano įsakymus ir būsi gyvas, sergėk mano įstatymą kaip savo akies vyzdį.

3 Užsirišk juos ant savo pirštų ir įsirašyk savo širdies plokštėje.

4 Išmintį vadink savo seserimi, o supratimą­artimiausiu savo draugu,

5 kad jie apsaugotų tave nuo svetimos moters, meilikaujančios savo žodžiais.

6 Kartą, žiūrėdamas pro savo namų lango groteles,

7 mačiau tarp jaunų, nepatyrusių žmonių neprotingą jaunuolį.

8 Jis ėjo gatve pro jos kampą ir pasuko į jos namus.

9 Vakaro prieblandoje, juodą ir tamsią naktį,

10 jį pasitiko moteris su paleistuvės apdaru ir klastinga širdimi.

11 Begėdė ir nerimstanti, negalinti išsėdėti savo namuose;

12 tai gatvėje, tai aikštėje, tai ant kampo ji tykojo aukos.

13 Pasigavusį jį, bučiavo ir akiplėšiškai kalbėjo:

14 "Aš turiu padėkos auką ir šiandien įvykdžiau savo įžadus.

15 Todėl išėjau tavęs pasitikti, ieškojau tavo veido ir štai suradau tave.

16 Aš apklojau savo lovą margais egiptietiškais lininiais užtiesalais,

17 iškvėpinau mira, alaviju ir cinamonu.

18 Eikš, sotinsimės meile iki ryto, mėgausimės glamonėmis;

19 nes vyro nėra namuose, jis išvyko į tolimą kelionę.

20 Jis pasiėmė maišelį pinigų ir grįš pilnaties dieną".

21 Daugybe švelnių žodžių ji prisiviliojo jį, meilikaujančia kalba suvedžiojo.

22 Jis seka ją kaip jautis, vedamas pjauti, kaip kvailys, einantis į supančiojimo vietą,

23 kol strėlė pervers jo kepenis; kaip paukštis, kuris lekia į spąstus ir nesupranta, kad praras savo gyvybę.

24 Mano vaikai, klausykite manęs, būkite dėmesingi mano žodžiams.

25 Tegul tavo širdis nepalinksta į jos kelius, nenuklysk jos takais.

26 Nes ji parbloškė daug sužeistųjų, daug stipriųjų jinai nužudė.

27 Jos namai yra kelias į pragarą, vedantis į mirties buveinę.