1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,

3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.

4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;

5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.

6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.

7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.

8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.

10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,

11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.

12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.

13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;

14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.

15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,

16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.

17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;

18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.

19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.

20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.

21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.

23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;

24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.

25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.

26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.

27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.

28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.

29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.

30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.

31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;

32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.

33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,

34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.

35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.

37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.

38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.

39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,

40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,

41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.

42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.

43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.

1 Dėkokite Viešpačiui, nes Jis geras, nes Jo gailestingumas amžinas.

2 Taip tekartoja Viešpaties išpirktieji, kuriuos Jis išpirko iš priešo rankos,

3 ir surinko juos iš kraštų: iš rytų ir vakarų, iš šiaurės ir pietų.

4 Po dykumą jie klajojo tuščiais keliais, nerasdami miesto, kur galėtų gyventi.

5 Jie alko ir troško, jų sielos nusilpo.

6 Varge jie Viešpaties šaukėsi, Jis iš sielvartų juos išvadavo.

7 Jis vedė juos teisingu keliu, kad jie nueitų į gyvenamą miestą.

8 Tegiria jie Viešpatį už Jo gerumą, už Jo stebuklus žmonių vaikams.

9 Jis pagirdė trokštančią sielą, išalkusią sielą pripildė gėrybių.

10 Kurie sėdėjo tamsoje ir mirties šešėlyje, geležimi ir skurdu sukaustyti,­

11 nes buvo sukilę prieš Dievo žodžius ir paniekinę Aukščiausiojo patarimą,

12 todėl Jis pažemino vargu jų širdis,­ krito, ir niekas jiems nepadėjo.

13 Varge jie šaukėsi Viešpaties, Jis iš sielvartų juos išgelbėjo.

14 Jis išvedė juos iš tamsos ir mirties šešėlio ir sutraukė jų pančius.

15 Tegiria jie Viešpatį už Jo gerumą, už Jo stebuklus žmonių vaikams.

16 Jis sudaužė varinius vartus ir geležinius skląsčius sulaužė.

17 Kvailiai dėl savo nedorybių ir dėl savo kalčių kenčia.

18 Jiems nebemielas joks valgis, jie priartėjo prie mirties vartų.

19 Varge jie šaukiasi Viešpaties, Jis iš sielvartų juos išgelbsti.

20 Jis siuntė savo žodį ir išgydė juos, iš pražūties juos išlaisvino.

21 Tegiria jie Viešpatį už Jo gerumą, už Jo stebuklus žmonių vaikams.

22 Teaukoja Jam padėkos aukas ir džiūgaudami teskelbia Jo darbus.

23 Kas laivais plaukia į jūrą, vandenų platybėje prekiauja,

24 tie mato Viešpaties darbus ir Jo stebuklus gelmėse.

25 Jam įsakius, audros pakyla, šiaušiasi bangos.

26 Ligi debesų jie pakyla, į gelmes vėl sminga, širdis jų tirpsta nelaimėje.

27 Jie svirduliuoja ir klydinėja kaip girti, jų jėgos baigia išsekti.

28 Varge jie Viešpaties šaukiasi, Jis iš sielvartų juos išvaduoja.

29 Jis nutildo audrą, nuramina bangas.

30 Tada jie džiaugiasi nurimusia jūra. Jis nuveda juos į geidžiamą uostą.

31 Tegiria jie Viešpatį už Jo gerumą, už Jo stebuklus žmonių vaikams.

32 Jie teaukština Jį tautos susirinkime, tegiria Jį vyresniųjų taryboje.

33 Upes Jis dykuma paverčia, vandens šaltinius­sausa žeme,

34 derlingą žemę paverčia druskynais dėl nedorybių žmonių, kurie joje gyvena.

35 Jis dykumą ežeru paverčia ir sausą žemę­vandens šaltiniais.

36 Jis alkanuosius apgyvendina ten, kad jie įkurtų gyvenamą miestą.

37 Jie apsėja laukus, pasodina vynuogynus, kurie atneša derlių.

38 Jis palaimina juos, ir jų labai padaugėja, jų galvijams neleidžia mažėti.

39 Kai jų sumažėja ir jie pažeminami priespauda, nelaimėmis ir širdgėla,

40 Jis paniekina kunigaikščius ir klaidina juos dykumoje be kelio,

41 bet Jis pakelia vargšą iš nelaimės, padaro gausią kaip bandą jo giminę.

42 Teisieji tai matys ir džiaugsis, o nedorybė užčiaups savo burną.

43 Išmintingasis tai pamatys ir supras Viešpaties malonę.