1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

1 Jie vargino mane nuo pat jaunystės,­tesako Izraelis,­

2 jie vargino mane nuo pat jaunystės, tačiau nenugalėjo.

3 Artojai ant mano nugaros arė, išvarydami ilgas vagas.

4 Bet teisusis Viešpats nedorėlių pančius sutraukė.

5 Tesusigėsta ir pasitraukia visi, kurie nekenčia Siono.

6 Tebūna jie kaip stogo žolė, kuri, dar neužaugusi, nuvysta;

7 nesusirenka iš jos net sauja pjovėjui nei mažiausias pėdas rišėjui.

8 Praeiviai, eidami pro šalį, nesako jiems: "Tepalaimina tave Viešpats. Mes laiminame tave Viešpaties vardu".