1 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.

3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.

4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.

5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?

8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,

12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.

14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.

15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.

16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!

18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

19 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

20 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv!

21 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

22 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.

23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,

24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.

1 Viešpatie, Tu ištyrei mane ir pažįsti.

2 Tu žinai, kada keliuosi ir kada atsisėdu, Tu supranti mano mintis.

3 Matai, kada vaikštau ir kada ilsiuosi; žinai visus mano kelius.

4 Dar mano liežuvis nepratarė žodžio, Tu, Viešpatie, jau viską žinai.

5 Apglėbęs laikai mane iš priekio ir iš užpakalio, uždėjai ant manęs savo ranką.

6 Toks pažinimas man yra labai nuostabus, ne man pasiekti Tavo aukštybes.

7 Kur nuo Tavo dvasios aš pasislėpsiu, kur nuo Tavo veido pabėgsiu?

8 Jei užkopčiau į dangų, Tu ten. Jei nusileisčiau į pragarą, Tu ten.

9 Jei aušros sparnus pasiėmęs nusileisčiau, kur baigiasi jūros,

10 ir ten Tavo ranka vestų mane ir laikytų Tavo dešinė.

11 Jei sakyčiau: "Tamsa teapdengia mane", naktis aplinkui mane šviesa pavirstų.

12 Tamsa nepaslepia nuo Tavęs, Tau net naktį šviesu kaip dieną.

13 Tu mano širdį sukūrei, sutvėrei mane motinos įsčiose.

14 Girsiu Tave, kad taip nuostabiai ir baimę keliančiai esu sukurtas. Kokie nuostabūs yra Tavo darbai, ir mano siela tai gerai žino.

15 Nė vienas kaulas nebuvo paslėptas nuo Tavęs, kai slaptoje buvau padarytas, kai buvau tveriamas žemės gelmėse.

16 Tavo akys matė mane dar negimusį ir Tavo knygoje buvo viskas surašyta: dienos, kurias man skyrei, kai dar nė vienos jų nebuvo.

17 Brangios man yra Tavo mintys, Dieve, nesuskaitoma jų gausybė!

18 Jei mėginčiau skaičiuoti, jų būtų daugiau kaip smėlio. Atsibudęs aš tebesu su Tavimi.

19 Dieve, Tu tikrai sunaikinsi nedorėlį, kraugeriai, atsitraukite nuo manęs!

20 Jie nedorai apie Tave kalba, Tavo vardą piktam jie naudoja.

21 Aš nekenčiu tų, Viešpatie, kurie Tavęs nekenčia, man bjaurūs tie, kurie prieš Tave sukyla.

22 Aš jų nekenčiu be galo, laikau juos savo priešais.

23 Ištirk mane, Dieve, pažink mano širdį; išbandyk mane ir pažink mano mintis.

24 Matyk, ar aš einu nedorėlių keliu, ir vesk mane keliu amžinuoju!