1 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

2 Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

3 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

4 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

5 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

6 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

7 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

8 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

9 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. Sela.

10 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

11 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

12 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

13 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

14 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

15 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

16 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

17 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

18 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

19 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

20 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

21 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

22 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

23 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

24 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

25 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

26 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden.

27 Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

1 Dieve, savo ausimis girdėjome, kai mūsų tėvai pasakojo mums, kokius darbus darei jų dienomis senais laikais.

2 Pagonis išvarei, o juos įsodinai; išnaikinai tautas, o juos išaukštinai.

3 Ne savo kardu jie laimėjo kraštą, ne jų ranka išgelbėjo juos, bet Tavo dešinė, Tavo ranka ir Tavo veido šviesa, nes Tu juos mylėjai!

4 Tu­mano Karalius ir Dievas, Tu teiki pergalę Jokūbui.

5 Su Tavo pagalba prispausime savo priešus, Tavo vardu mindysime tuos, kurie kyla prieš mus.

6 Ne savo lanku pasitikėsiu, ne mano kardas išgelbės mane.

7 Tu išgelbėjai mus nuo mūsų priešų, mus nekenčiančius sugėdinai.

8 Dievu giriamės per dieną ir Tavo vardą šlovinsime per amžius.

9 Bet Tu mus atstūmei, pažeminti leidai ir su mūsų kariuomene nebeišeini.

10 Tu priverti mus trauktis nuo priešų, kurie nekenčia mūsų ir išnaudoja mus.

11 Kaip pjautinas avis atidavei mus, tarp pagonių išblaškei.

12 Savo tautą pardavei už nieką; nepraturtėjai tuo, ką už ją gavai.

13 Padarei mus paniekinimu kaimynams, pajuoka ir patyčiomis tiems, kurie aplinkui mus.

14 Padarei mus priežodžiu pagonims, tautos kraipo galvas dėl mūsų.

15 Nuolatos man prieš akis mano panieka ir rausta iš gėdos veidas

16 dėl priekaištų ir užgaulių žodžių, dėl priešo ir keršytojo.

17 Visa tai užgriuvo mus, nors Tavęs nepamiršome, sandoros su Tavimi nepažeidėme.

18 Mūsų širdis neatsitraukė nuo Tavęs, mūsų žingsniai nebuvo nuo Tavo kelių nukrypę,

19 kai leidai mus naikinti tyruose ir apdengei mirties šešėliu.

20 Jei būtume užmiršę savo Dievo vardą ir ištiesę rankas į svetimą dievą,

21 argi Dievas to nežinotų? Jis juk žino širdies paslaptis!

22 Dėl Tavęs esame visą dieną žudomi, laikomi tarsi pjauti paskirtos avys.

23 Kelkis! Kodėl miegi, Viešpatie? Pakilk, neatstumk amžinai!

24 Kodėl slepi savo veidą, pamiršti mūsų vargą ir priespaudą?

25 Mūsų siela parkritusi į dulkes; mūsų kūnas parblokštas žemėn.

26 Pakilk, padėk mums! Išgelbėk mus dėl savo gailestingumo.